Fria radikaler
Välkommen till alternativfeber, bloggen som avviker från andra.
Reklampelarna på stan har gapat tomma några dagar och jag har inväntat H&M:s underklädeskampanj. Men icke! Den hamnade på busskurerna. Istället är det Röda Korset som gått igång med mottot
"sms:a bort ensamheten". Min? Nästans? Orten med armbryterskan?
Det framgår inte riktigt vad pengarna för julinsamlingen ska användas till. Man får visserligen Orups ringsignal på köpet. Den kanske gör att man känner sig mindre ensam, förutsatt att någon ringer.
Envar sitt eget Röda kors
När jag var 16 och året var 1968 missade jag kårhusokupationen. Däremot var jag med på stormötet på Kungliga Akademien för de fria konsterna, Fredsgatan 12, samma år. När mötet ägde rum vet jag inte, men ämnet var julen. Talarna var många och långrandiga och till slut bestämde man sig för att bilda ”Alternativ jul” och hålla Konstfack öppet under julhelgen. Tanken var att bjuda in ensamma och andra till ett ickekommersiellt firande.
Min kompis och jag hängde på och anmälde oss som volontärer. Inte nog med det, jag övertalade mamma att vi skulle ha några amerikanska desertörer från Vietnamkriget, boende hos oss över helgerna. Brorsan var i Australien så hans rum stod ändå ledigt.
Några killar från FNL gjorde hembesök och vi blev tilldelade två desertörer. En var mörkhyad och adopterad av vita föräldrar. Han var inte mot kriget i sig, men hade blivit skadad för fjärde gången. Vanligtvis blev man hemskickad i det läget, men han hade fått order att inställa sig igen, något som han uppfattade som rasdiskriminering och därför dragit.
Andra killen uppförde sig konstigt. Vi såg inte särskilt mycket av honom och så här efteråt har vi begripit att han var drogberoende och jagade stan runt efter hasch och liknande.
Vi serverade fika och annat på Konstfack under helgerna. Särskilt många ensamma såg vi inte till och de som dök upp kunde vara störande. Men vi själva hade trevligt. Ur Alternativ jul bildades så småningom föreningen Alternativ stad. Då hade kompisen och jag ledsnat på långhåriga långpratare och ägnade oss åt väsentligare saker.
Tiderna ändras, eller rättare var tid har sina värderingar. Det blir ju tydligt när jag läser Ditt inlägg. Jag är ett par år äldre än Dig och minns också den här tiden väl. Engagemanget för olika internationella frågor var intensivt, kanske lite nyvaknat. Och jag minns solidariteten med Vietnams folk o desertörerna. Idag har vi inget motsvarande när det gäller de senaste krigen. Man kan ju fundera över varför. Är vi mätta på krig, de är så många så vi orkar inte engagera oss? Eller är det inte "modernt" att vara solidarisk och hjälpa varandra över gränserna?
Mmm, jag minns även förra delen av 1970-talet som ett starkt engagerat årtionde. Chilekuppen satte igång mig i demonstraationer och flygbladsutdelande, och kärnkraftsomröstningen avslutade det årtiondet - i ett "jaså". Kan hålla med Inga, att det inte märks ett samhällsengagemang lika tydligt som under 1960-70-talen, men engagemanget finns i andra former, och är mer undervegetativt. Klimatpromenenader eller antinazistprotester leds av dagens ungdom, även om det inte syns i tidningarna och teve.
Det verkar som människor engagerar sig mer i djur än i människor. Yngre blir vegetarianer, attackerar djurfarmer och protesterar möt pälsaffärer. Folk blir som tokiga över Nelson eller gorillaungen Enzo, men behövande barn ser man inte.
Men det var väl så, att det var det enda vi inte gjorde, att vara veganer, rädda minkar ur burar och attackera pälsklädda tanter. I linje med det har vi en ny generation som är mycket mer intresserade av att propagera för rättvisemärkt choklad och cacao än att handla miljömärkta dagligvaror.
Hm, Alternativ Stad vars moderorganisation jag varit ordförande för har under åren ägnat sig åt en del andra väsentligheter än långhårigt långprat...
OK jag kanske var lite väl raljerande och kategorisk, men i mitt minne hände det mer än en gång att möten blev totalt ointressanta för att långpratande män tog över talarstolen.
Tjatis; De finns kvar, en del av dem! Men det hindrar inte att en del blivit gjort mellan varven... Faktiskt har nog längden på anförandena blivit drastiskt kortare med åren. På mitt allra första årsmöte som gäst i organisationen på en vidrigt iskall ful kursgård höll blivande maken ett halvtimmas inlägg om ett stadgeändringsförslag som det inte fanns någon opposition mot... Jag drack ett par starköl i min ensamhet på tåget hem och sa till mig själv ALDRIG MER. Ha ha ha...
