Rent gement
På Insidan i DN har man haft flera artiklar på temat ”Anklagad”. Det har varit olika personer som framträtt och beskrivit hur det upplevt situationer där de oförskyllt blivit beskyllda för något de inte gjort. Idag var det om Anders som blev misstänkt för att stjäla ur kaffekassan. Han blev självklart väldigt kränkt och kände hur tilliten till andra människor rubbades.
Berättelsen var intressant, speciellt en formulering som fick mig att gå igång. När bristen i kassan kom upp i ljuset var Anders egen reflektion: ”Jag undrade om någon städare… hade nyckel till skåpet.”
Vi har i forntiden drivit städföretag och inte nog med att alla gärna ventilerar städarnas arbetsinsats på fikarasterna, så är det så typiskt att först ut bland de anklagade när saker försvinner, ofta är städpersonalen.
En av våra anställda, Anne, råkade ut för det. Hon städade på ett kontor och vid ett tillfälle hade någon kastat tonerpulver i en papperskorg, som hon skulle tömma. Lite av pulvret kom förstås på hennes händer och när hon stod på toaletten och tvättade sig, kom en receptionist in och iakttog henne intresserat.
Nästa gång Anne kom till städningen var polisen där. Det visade sig att någon stal ur kaffekassan och för att komma personen på spåren hade kassaskrinet preparerats med något sorts pulver. Det blev en rejäl utfrågning och Anne försökte förklara vad för slag pulver receptionisten sett henne tvätta bort. Till slut fick hon gå och hämta papperskorgen, där man fortfarande kunde se tonerrester i botten.
En kort tid senare fick en i kontorspersonalen gå i all hast. Det var han som picklat av fikapengarna, men Anne fick aldrig någon ursäkt.
Vid ett tillfälle skulle jag själv städa i ett kontorsrum. Där satt en kvinna och räknade pengar med stora kassaskåpet på vid gavel. Hon reste sig och tänkte gå ut ur rummet, men jag hejdade henne. Jag ville verkligen inte vara ensam i rummet med en massa pengar på skrivbordet och ett öppet kassaskåp. Vem skulle man ha anledning att misstänka vid eventuell pengabrist?
