Tavlan
Om sanning ska fram så var det inte själva porträttet som var tavlan. Nej, bilden var egentligen ett litet fyrkantigt foto, ett med ordet ”INSTAMATIC” skrivet i ena ramen och med ett årtal på motsatta sidan. Motivet var lite suddigt och mitt i bilden stod två krigsmålade småflickor iförda indiandräkter. I bakgrunden kunde man urskilja ett litet indiantält av leksaksmodell.
Så tavlan var något helt annat och jag vet inte vem som gjorde den största i sammanhanget.
Vi skulle gå på bio med Brorsan och Berit. Vid den tiden hade de hunnit vara gifta ett par år och egentligen kände vi inte Berit så bra. Hon var inte så pratsam av sig och vi hade inte bott i stan när de träffades. Men vad vi visste var att båda två hade väldigt svårt att passa tiden.
I god tid före bion gick vi hem till dem och de var långt ifrån klara. Vi blev parkerade i soffan i väntan på duschning och att kläder kom på plats. På soffbordet låg ett fotoalbum. Matte ropade ut i rummet:
– Kan jag kolla på fotona?
– Visst, sa Brorsan.
Albumet var Berits och innehöll bilder från hennes uppväxt i Solna. Det var de vanliga bilderna med barn, tomte och gran. Sen kom några med påskkärringar och efter det var motivet flickor med blomsterkransar i håret.
Någonstans mitt i pärmen dök bilden med indianflickorna upp. Matte såg direkt att ena flickan var Berit. Men vem var den andra? Hon såg lite mindre och rundare ut. Ja, det var konstigt med henne, tyckte Matte.
– Vem är den här hattifnatten? Precis så burdust uttryckte han sig.
Berit kom precis ut från badrummet och kastade en blick i albumet, vände på klacken, rusade in i badrummet igen och slog igen dörren med en jättesmäll. Brorsan kom farande och undrade vad som stod på. Matte pekade på fotot och sa:
– Jag undrade bara vem det här var.
Den lilla flickan på bilden var Berits syster, Christina. Vi hade inte en aning om att det överhuvudtaget existerade ett barn till i familjen. Christina hade Downs syndrom och levt större delen av sitt liv på institution.
Berits föräldrar blev förstås chockade när Christina föddes. De hade varit religiösa och frågat församlingens pastor om varför detta drabbade just dem. Han hade antytt något om egen skuld, så på något vis skämdes föräldrarna för dottern och det hade färgat Berit inställning.
Nu var det Brorsan som blev upprörd. Inte så mycket över Mattes klavertramp utan över Berits reaktion och hennes föräldrar i största allmänhet. Berit satt med låst dörr på badkarskanten och grät så tårarna sprutade. Brorsan stod utanför badrummet och sa några väl valda ord om svärföräldrarna.
Vi kom aldrig iväg till någon biograf den kvällen. Jag kan inte minnas att vi någonsin gjorde något tillsammans annat än av artighet senare heller. Man kan säga att hela episoden låg som en mur mellan oss och det kändes som Berit alltid höll sig på sin kant när vi var med. Och själva hade vi svårt att vara naturliga i hennes sällskap.
Tavlor har i allmänhet ett motiv och om Mattes uttalande ska betraktas som en tavla, så gjordes den i tanklöshet och inte av dåligt motiv.
Åh, hu vilken jobbig situation det blev! På detta område har det då skett en utveckling mot ökad öppenhet, tack och lov.
F.ö. tycker jag att ordet hattifnatt är rent gulligt.
Detta måste vara en beskrivning av en händelse före 1975 någonting. Före dess så uppmanades föräldrar att lämna bort sina handikappade barn direkt vid förlossningen. Barnen skulle få det bättre på institution sa läkarna o sköterskorna och de sa det i stort sett direkt i samband med barnets födelse. På institution skulle barnen få en omvårdnad som hemmet inte kunde ge och de skulle få tillgång till särskola, vilket inte fanns ute i kommunerna. Både vårdhemmen och särskolorna drevs av landstingen. Läkarna trodde verkligen på det de sa och föräldrarna trodde att de gjorde det bästa för barnet när de lämnade det ifrån sig. De som inte vill göra det frivilligt nästan tvingades. Men hos många föräldrar och syskon lämnade det här traumat svåra spår av skuld o skam efter sig. Både över att barnet föddes med handikapp och över att lämna bort det. Men detta avfärdades ofta med kommentarer som att gå nu hem och glöm det här och skaffa ett nytt barn istället. Nästa barn kommer att bli friskt!
Din text illustrerar detta känslomässiga dilemma och hur det kom att lämna oläkta sår efter sig under många år för de anhöriga. Jag arbetade på en sådan här institution för utvecklingsstörda barn ungefär 1966-67 och har beskrivit den hemska upplevelsen någonstans på min blogg. Vet inte riktigt var.
Din beskrivning väcker många tankar på hur det var förr och hur det är nu. Nu är det självklart att handikappade barn ska bo hemma med eventuella stödinsatser i hemmet och gå integerade i vanlig skola. Här har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll!
Usch fy tusan. Javisst - det var andra tider... men jag är ändå irriterad på egoistiska Berit. Blä. Men i övrigt väldigt bra skriven med ett fint språk!
jo, sorgligt... jag kan känna igen hennes reaktion i en nära släkting till mig som kan ta mycket av det man säger som negativt och kritiskt mot hennes person. Jobbigt. Undras om hon någonsin redde ut sina känslor kring detta.
Bra skrivet!
Tack för berömmet!
Tavlan gjordes mycket riktigt kring 1970. M:s familj hade en egen "hattifnatt", den utveklingsstörda kusinen, som absolut inte gömdes undan utan fanns med överallt. Bara det var en kulturkrock.
Förhållandet till systern på institution var komplicerat. I samma veva som Svägerskan fick bröstcancer, diagnostiserades systern med underlivscancer. Brorsan kan forfarande inte smälta, eller snarare förlåta, att utvecklingsstörda systern överlevde sin sjukdom.
