frktjatlund

Stella gillar när man berättar sagor och historier. Vilken treåring gör inte det? De ska inte vara alltför långa. Då kan hon avbryta och säga: Morfar, nu räcker det! Helst ska personerna i berättelsen vara sådana som hon känner. Just nu är det Treansagor som gäller.

– Mormor, kan du berätta en Treansaga? En sån saga ska innehålla en händelse, där Trean skadat sig på ett eller annat sätt. Vi behöver inte uppfinna historier, för vi hade ofta anledning att uppsöka sjukhus när Trean var liten.

Nu ska jag berätta en Treansaga. Det blir i en längre version, nu när ingen kan säga, nu räcker det.

Det var en varm sommarsöndag för massor med år sedan och morfar, mamma och hennes bröder var på Älvsjöbadet, ett bassängbad i södra förorterna. Mormor jobbade. Morfar låg på en filt och läste i solen. Plötsligt såg han i ögonvrån hur alla människor drog sig mot fotbollsplanen. Efter ett tag kom en procession gående över gräsmattan. Det såg ut som två personer bar på en tredje.

Trean var inte vid trapetsen, som morfar trodde. Han hade gått till fotbollsplanen, men grabbarna som spelade boll tyckte att Trean var för liten för att vara med. Fotbollsplanen hade inga riktiga fotbollsmål. Det var lösa hockeymål och ett av dem började Trean klättra på. 

Det som vållade uppståndelsen var att Trean lyckades tippa målet över sig och fått en smäll över ansiktet. Det blödde rejält ur munnen och det såg ut som tänder var utslagna. Morfar tog Trean i famnen och kutade till badvakterna, som backade förskräckta. Men morfar fick i alla fall ringa sjukvårdsupplysningen från deras telefon.

På sjukvårdupplysning tyckte sköterska att det lät som en tandskada och rekommenderade tandakuten på Drottninggatan. Barnen och morfar rafsade ihop sina prylar och åkte iväg med bilen i bara badkläderna.

På tandakuten, fick de ta nummerlapp, som alla andra. Morfar försökte gång på gång be om förtur för sexåringen utan framgång. ”Här väntar alla på sitt nummer, inget undantag för barn” var beskedet tills Trean kräktes blod över hela golvet. Då blev Trean plötsligt högsta prioritet.

Tandläkaren tittade i Treans mun och vänder sig om och säger:
– Det verkar vara käken som är bruten.
Då svimmar morfar. Personal kommer springande med syrgas och filtar för att få liv i morfar. 

Bruten käke var inget för tandakuten, utan Huddinge sjukhus blev nästa anhalt. Där fixerade läkaren ihop över- och underkäke och Trean fick hålla sig till flytande föda i sju veckor. Det dröjde flera år innan han åt glass efter den pärsen.

Epilog
Många år senare var Bertil Perrolf på Tandakuten och spelade in ”Skivor till kaffet”. Då ställde han frågan till en i personalen:

– Tandakuten, men här händer väl knappast något dramatiskt? Jag menar som på ett akutsjukhus?


Då berättade tandläkaren Treansagan på radio. Så Treans blodkräkning och att M dånar i badbyxor var tydligen det mest uppskakande som hänt på tandakuten.