frktjatlund

Onsdagskvällar är i regel filmafton hos oss. Det är då uthyrarna släpper nya dvd. M ligger alltid i startgroparna, för att få del av senaste filmerna. Förr i världen gick vi mycket på bio, men nu är vi så bekväma så vi oftast håller oss på hemmaplan när vi ser film. 

Biominus nummer ett är att man måste passa en tid. En tid som antingen är väldigt tidig, så man knappt hinner för det. Eller så är den sen och då slutar filmen så sent. Dagens filmer är mycket längre än förr, när föreställningarna gick 19.00 och 21.00.

Minus nummer två är den övriga publiken. Ett biobesök ska vara så mycket mer än själva filmen. Publiken äter, prasslar och pratar. Vid mer än ett tillfälle har jag haft användning för min bittra och syrliga kommentar: ”Om ni ska snacka, så kan ni gå på kafé.”

Nummer tre är bristande sittkomfort. Biostolarna är visserligen bekvämare än förr, men fortfarande kan avståndet till framförvarande rad vara väl kort. Ofta är armstöden i metall, vilket jag inte alls gillar. Om jag lägger armarna på den, känns det som metallkylan kryper in i kroppen.

Fyra är att man sitter där man sitter om man inte vill missa någon scen.

Hemma kan vi vräka oss i varsin soffa, starta filmen när vi har tid, pausa när vi har lust och det enda störande i vår salong är bankande grannen, när hon tycker att vi har på alldeles för hög volym.

Igår kom M hem med Mission Impossible III. När barnen var hämtade, drog vi igång filmen och såg med en gång att vi redan sett den. Va, har vi varit på bio? Det hade vi båda förträngt. Vi hade också förträngt vem som var mullvad. Det tog oss en kvart innan vi kom ihåg detaljerna.