frktjatlund

         Någonstans långt bort i bakgrunden hör Victoria hur mamma avslutade ett telefonsamtal. Med snabba steg kommer hon ut från köket och avbryter mitt i läsningen, med orden:

         – Nu är det klart!

         – Vadå klart?

         – Du får som du vill. Tre veckor på ridläger i juli.

         – Men jag vill inte åka på nåt ridläger.

         – Vem är det som tjatat livet ur sig om att åka till Gotland.

         – Det var förra året. Nu tycker jag inte att det är kul längre.

         – Men du och Bettan hänger ju i stallet vareviga helg.

På sätt och vis var det sant. Victoria sa hela tiden att hon skulle till stallet, men i själva verket hängde hon mest upp i centrum tillsammans med Anna. Det lät mycket ofarligare att säga att hon skulle till stallet, men Victoria hade av flera skäl tappat intressent för hästar. Efter förra sommaren hade hon och Bettan förvisats från ponnygruppen. Höstens första lektion avslutades med att ridläraren sagt, att flickorna vägde för mycket för gotlandsrussen och nu skulle de få rida med de större flickorna på de stora halvblodhästarna.

         Efter lektionen var Elisabeth alldeles upp i varv. Tänk att de skulle få vara med de större tjejerna. Victoria var inte lika begeistrad. Hon tyckte att både de stora hästarna och de stora flickorna skrämde henne. De stora hästarna red man oftast utomhus, inte i ridhuset. En dröm för många, men för Victoria knöt det sig i magen bara vid tanken på att hästen skulle bli rädd och börja skena. Det hade hänt en gång när hon red utomhus på lilla Knutte och till slut hade hon inte orkat hålla sig kvar utan fallit av och landat bland några stenbumlingar. Som tur var hade hon inte skadat sig men hon rös vid tanken på att falla av en mycket högre häst.

         Sen var det de stora tjejerna. De var elaka mot andra och varandra. Det pågick en ständig maktkamp om ridlärarnas gunst och de verkade hela tiden konspirera för att få förmåner. Mamma trodde att stallet var ett bättre ställe att vara på än centrum och ungdomsgården, men Victoria visste bättre. Bettan hade fått fortsätta själv med ridningen och Victoria använde pengarna till läsk, havrebollar och flipperspel på ungdomsgården.

         Mamma förklarade hur hon räknat ut det:

         – Jag vet att förra sommaren inte var rolig för er. Pappa och jag var upptagna med varandra och skilsmässan. Men i år är allt annorlunda. Lasse har jobbat ihop tillräckligt för sin amerikaresa, pappa har lovat betala för Monicas språkresa och jag har ordnat ett ridläger åt dig. Ann-Marie och jag ska vara tre veckor på Mallorca.

         – Det är så typiskt dig. Planera en massa utan att höra vad man egentligen vill.

         – Men vad vill du egentligen, då?

         Det var det som alltid var problemet. Victoria visste sällan vad hon ville, oftast var hon bara väldigt säker på vad hon inte ville och nu ville hon absolut inte på något ridläger. Storebror Lasse, som snart skulle bli 18, var brevbärare och skötte sig själv. Monica lindade pappa runt lillfingret och fick sin efterlängtade englandsresa och lilla Ann-Marie skulle självklart följa med mamma på semestern.

         Planerna rullade bara vidare och verkade inte gå att hejda. Victoria fick brev från familjen, som hade ridlägret. De beskrev hur hon skulle få bo i ett litet hus tillsammans med fem andra flickor, en av dem kom också från Stockholm. Kanske kunde de två göra sällskap på resan till Stenkyrka på Gotland. Med i brevet fanns ett kort på hästen som Victoria skulle rida, Diana en stor fux.

         Mamma ordnade allt med resan och hon kom överens med Alexandra Granaths föräldrar och att flickorna skulle göra sällskap på båten över till Visby. Alexandra bodde på Lidingö och mamma visste inte till sig över utsikten att hennes dotter skulle få umgås med finare flickor.

         Alexandra, eller Sandra som hon kallades verkade inte alls vara någon som mamma skulle kalla fin flicka. Visst bodde hon på Lidingö, men inte i någon villa utan i ett nybyggt område med höghus. Sandra var två år äldre och precis lika skrämmande som de stora tjejerna i stallet. Det först hon gjorde på båten var att hala upp ett cigarrettpaket och säga:

         – Nu fan ska man äntligen få ta ett riktigt bloss. Morsan hänger över en som en jävla hök hela tiden. Ska’ru ha en tagg?

         Nu var det inte bara den stora hästen, som väntade, som gav anledning till oro. Sandra bubblade på om hur det gick till på hennes ridskola och hur hon gjort för att skaffa sig favörer. Visst hade Victoria anat vad som pågick på kontoret där ridlärarna höll till, men inte att samma sak kunde äga rum på andra ställen. 

Ridlägret var inte ett vanligt läger. En familj med fyra hästtokiga döttrar tog sig an några ridsugna flickor varje sommar och pappan kom och hämtade Sandra och Victoria i Visby. På vägen till gården skulle de stanna vid hästhagen. Pappan tyckte att flickorna kunde bekanta sig med ”sina” hästar på en gång. När de närmade sig gården såg de hur flera personer var ute i hästhagen. En bil stod vid dikeskanten.

         – Men vad är det här? Vad gör veterinären här ute? Pappan bleknade under solbrännan.

         Någonting hade tydligen skrämt hästarna. Flera av dem hade försökt ta sig över staketet. Diana, den stora fuxen, hade lyckats, men i hoppet skadat sig och fått en lång, djup reva på insidan av låret. Veterinären höll som bäst på att sy ihop såret. Han skakade bekymrat på huvudet och menade att det var bäst att låta hästen vila några veckor. Revan skulle lätt kunna gå upp annars.

         – Jaha du, Victoria. Vad gör vi nu? Någon Diana kan ju inte komma i fråga, sa pappan.

         Victoria försökte se besviken ut, men kände sig mest lättad.

Vid middagen satt hela familjen och flickorna ute och åt ugnstekt falukorv och potatismos. Äldsta flickan i familjen, Lena, trodde sig ha en lösning på Victorias hästproblem.

         – Jag vet att du sett fram emot att rida på Diana. Men här i närheten finns en familj som har en norsk fjordhäst. Vad säger du om det?

         Hur svarar man på en sån fråga, när man inte vet vad en norsk fjordhäst är. Lena förklarade att den var större än ett gotlandsruss. Ingen stor häst, men den kanske dög ändå. Victoria ville inte låta alltför ivrig men gick med på att titta på hästen. Tryggve, hette valacken och bara det lät pålitligt och stabilt.

         Tre veckor till häst blev precis så bra som det kunde bli. De red i galopp över kalkfälten och badade med hästarna i havet på kvällarna. Sandra fick inte det utrymme hon var van vid och dämpade sig betydligt.

         Hemma igen ville mamma att Victoria skulle ta upp kontakten med Sandra.

         – Aldrig i livet, hon var ingen fiin flicka!

Men instamatickorten på Tryggve fick en särskild plats i Victorias fotoalbum. Såna fina minnen ville hon spara.

Det dröjde över tio år innan Victoria satte sig på hästryggen igen.