Hej! Jag heter Victoria och jag ....
Ikväll har vi varit på ett anhörigmöte för missbrukare. Svärdottern har gått flera månader, men för oss var det första gången här i Stockholm. Det var lite rörigt. Man hade slagit ihop två grupper och det kändes som det blev alldeles för mycket folk.
Först gick handledaren igenom olika roller som familjemedlemmarna kan anta i en dysfunktionell/missbrukarfamilj. Jag kände igen det mesta från anhörigveckan på Korpberget för fem år sedan. Det som slår mig, när man pratar om såna här saker är att det verkar inte finnas särskilt många funktionella familjer. Eller har jag skruvade vänner och bekanta?
Efter fikapaus blev det den sedvanliga presentationen med förnamn och vilket förhållande man hade till missbrukaren. Ett äldre par (= min ålder), som jag känner igen från grannskapet slingrade sig när det blev deras tur. De hade problem med att säga att deras barn var narkoman och ville hellre säga något i stil med ”har hållit på med droger”.
Jag förstår att det måste kännas jättesvårt att klämma ur sig orden. Vi själva har hanterat vår sons missbruk på olika sätt. M har varit fullständigt öppen och rak, både på jobbet och bland vänner. Jag har inte sagt särskilt mycket på jobbet. Det var först efter att Trean var på väg tillbaka, som jag berättade om problemen.
Nu vet de flesta runtomkring hur landet ligger och det underlättar.
Fattar förstås meningen med såna där anhörigmöten, men tycker ändå det verkar så jobbigt att man måste gå på de där mötena långt sedan barnen blivit vuxna, eller att vuxna barn tvingas delta i föräldrars behandling. Hörde om en kvinna som mer eller mindre tvingades delta i sin mors avvänjningsprogram. Hon förväntadees ta ledigt från jobbet, lämna sin egen familj och fara till den där kursgården i flera dagar, och det blev ett herrans liv när hon blåvägrade med hänvisning till att vuxna människor måste ta ansvar för sina egna liv.
Du funderar över hur det egentligen är i familjer, om det bara är Du som träffar på dysfunktionella sådana. På ytan ser nästan alla familjer ut att fungera bra, men sett över tid så drabbas nog de flesta familjer av "dysfunktion" vid något eller några tillfällen. Det ingår på nåt sätt i livets spelregler. Men vi löser det mesta internt och det märks inte så mycket utåt förrän någon familjemedlen hamnar i situationer som den Du beskriver. Då tvingas vi öppna upp och försöka stödja varandra. Och jag tror att det oftast finns stöd att hämta om man vågar vara öppen.
Bra att det finns organiserat anhörigstöd, men att tvinga någon att delta blir nog inte fruktbart. Jag hoppas att det går bra för Din son och för Er.
Efter år av möten med andra i samma situation så känns det som om man måste lämna det hela och försöka spela med i "de vanligas" tillvaro. Det tröttar oerhört att ha missbrukande vuxna barn. Man känner en maktlöshet. Man kan bara ändra sitt eget förhållningssätt till det hela och försöka gå vidare trots att det gnager och är jättesvårt.
Jag skickar tankar till dig och din familj.
Mamma Anonymus
Jag håller med om att vuxna människor måste ta ett eget ansvar. Största anledningen att jag gick på mötet, var egentligen att svärdotter frågade. Det är hon som behöver största stödet, känns det som.
Vill bara säga hej och ha en riktigt fin dag...
Hej! Jag är journalist och vill gärna komma i kontakt med dig. Mejla mig så skickar jag mitt tel nr och jobbmejladress. Mvh,
Vem är du och vem är jag och vem är Mvh?
