Kusin Klas
I dagens DN startar insidan en serie artiklar om syskon som växer upp i skuggan av andra syskon med handikapp. Jag känner väl igen problematiken.
Den 12 augusti 1960 kommer telefonsamtalet som skulle ändra riktningen i livet för flera personer. Det är Anna som slår en signal till sin mamma Elisabet.
– Mamma, har jag haft röda hund?
– Det har du alla gånger. Ni var prickiga hela högen.
Hela högen, var i det här fallet sex syskon. Och visst hade de haft röda hund, det var hon övertygad om.
Annas pojke, Klas, hade länge tjatat om att få leka med sina kusiner, men eftersom de legat med feber och utslag så hade tillfället skjutits upp. Nu hade de piggat på sig och planer gjordes upp systrarna emellan för ett dopp i Kottlasjön.
Anledningen till telefonsamtalet var att Anna misstänkte att barn nummer två var på gång. Visst hade barnen Lindgren haft röda hund i början på 40-talet, men då var Anna förfarande bebis och hade klarat sig. Det gjorde hon inte 1960. Dryga halvåret senare föddes dottern, blind och så gott som döv och dessutom med en grav utvecklingsstörning.
Det här blev ett trauma för hela släkten. Mormor, som svarat så tvärsäkert på frågan om röda hund, kunde inte förlåta sig själv. Moster, M:s mamma, kände sig också skyldig. Det var hennes pojkar som smittade Anna. Det fanns redan då misstankar att röda hund kunde orsaka skador på ofödda barn och Anna frågade sig hela tiden för att inte ha tagit det säkra före det osäkra.
Ett barn med grava funktionshinder ställde stora krav på familjen. Jag kommer ihåg att de alltid hade med sig Nettan på familjeträffar och tyckte att Anna och hennes man var fantastiska som orkade. Dottern lärde sig gå när hon var åtta år och det enda jag någonsin hörde henne säga var mamma och nej.
Problemet var att Klas fick sitta emellan. Nettan fick all uppmärksamhet och uppmuntran och det är något som han fortfarande har svårt att tackla.
– De satsade allt på det som inte var friskt. Jag förväntades klara mig själv. Allt jag gjorde var självklarheter. Nettan fick beröm för minsta lilla framsteg, men när jag gjorde nått togs det emot med en axelryckning.
Drogproblem är också ett slags funktionshinder. En missbrukande familjemedlem tar stor plats och uppmärksamhet och övriga kommer i andra hand. Det kan jag känna själv. Om Trean så mycket som harklar sig, stannar allt annat upp. Den känslan delar jag säkerligen med flera i familjen.
Tungt att bära med sig för många, det förstår jag. En tröst i alla fall att det var av misstag, inte av dumhet eller egoism hon blev smittad, den blivande mamman. Har varit med om några gånger i livet att människor tagit med sig sjuka barn till någon tillställning för att de inte velat stanna hemma och inte sagt vilken sjukdom det rör sig om. Så drabbades någon i släkten av mässling som alldeles för liten och fick svåra följdsjukdomar och nedsatt immunförsvar. Tänker på det varje gång jag hör någon protestera mot vaccinationer!
Droger och alkoholism, det tar upp plats det! En alkoholiserad storebror kan hindra en syster att få ett eget liv, jag har det på nära håll!
Så sant det du säger. Den som drogar blir "King Baby" och syskonen känner sig osedda.
Javisst! Läste du min story om min syster? Hon låg i min mammas mage när min morbror smittade min mamma med Röda Hund...föddes sen med massa svåra skador....placerades bort och "försvann" - tills jag hittade henne som vuxen....minns du?
Så tråkigt...men jag undrar varför dom tog risken. Röda Hund smittar ju inte så många dagar!
Men det är väl lätt att vara efterklok.
Ha det, kram
Vill bara visa att jag är med ännu
Kram
...men du - vad heter din man? Några år tidigare säger du - hm...alltså för att förtydliga så gick jag ju föregångaren till det som sen blev teaterlinjen - då hette det socialestetisk - samma som Håkan Bjerking gick - som ju är aktuell nu - och så kunde man välja ett estetiskt huvudämne - jag valde ju då teater och hade Lasse Wester - det var alltså mardrömsläraren - dvs han var utmärkt i svenska-engelska - men inte i dramatik....
Du kan ju alltid maila om du vill - du har väl min mailadress?
aha - jag gick faktiskt tio år senare precis - undrar vem den där läraren kan vara då...Lasse Wester är en kort, korpulent - ja, rentav tjock - liten man med rött skägg och pliriga små ögon - han gifte sig med en av sina elever och fortsatte sedan att ha affärrer med sina elever - han spelade tuba i Kårsdraget...fråga ändå din man. Kanske han ändå minns fel beträffande efternamnet...
kram
Kul att artikelserien har kunnat bidra till samtal. Det var jag som kontaktade DN och bad dem skriva om handikappsyskonens situation. Läs gärna mina krönikor.
