frktjatlund

Treans bar är otroligt snälla mot varandra. Jag har aldrig hört dem bråka sinsemellan. Är det något gny, så är det oftast för att båda vill göra samma sak samtidigt, som t ex åka fram i bilen. Men då brukar de lugna sig när pappa har olat fram resultatet. Ola är att räkna ole dole doff.

Mina syskon och jag var, som jag kommer ihåg det väldigt mycket osams. Speciellt Brorsan och Syrran. De slogs så hårtestarna rök och ringde stackars modern på jobbet för att hon skulle vara skiljedomare på distans. 

Förutom att vi bråkade, så var vi missunnsamma. Om det vankades tårta så ville alla, förstås, ha rosen och unnade ingen annan att få den. Det brukade sluta med att hunden fick äta upp dekorationen.

Mamma brukade säga uppgivet:
– Eftersom ni inte bryr er om vad jag säger, kan jag bara önska er lika djävliga ungar som jag har.
Jag kan inte bedöma om hon har blivit sannspådd i det fallet.

Jag har inte haft kontakt med mina syskon sen allt var avklarat med begravning och arvskiftet efter mamma. Nu är jag lite långsint (fem år) av mig, men det stör mig fortfarande hur de agerade när Trean skulle gifta sig. 

Vi var själaglada att han lyckats med att bli drogfri och ännu gladare att han skulle gifta sig med den gravida, blivande Svärdottern. Inbjudan till bröllop skickades till släkt och vänner dryga tre månader i förväg.

Syrran ringer och säger att hon inte kommer. Den helgen är hon i skärgården och har redan bjudit dit andra. Jaha, så högt var vi på hennes topplista.

Brorsan och Lillsyrran svarar inte alls. Tvåan träffar Lillsyrran helt apropå och säger ”Vi ses väl på bröllopet?” Nix, pix, de kunde inte heller komma och bekvämade sig inte ens att meddela oss.

Jag kontaktar Brorsan, som påstår att han aldrig fått någon inbjudan. Han ska på mineralmässa och har ingen lust att ändra på det.

Så kan det vara med syskonkärlek i vissa familjer.