Tatueringar
Var tid har sin förvillelse och varje generation har sitt sätt att uttrycka den. Jag fick en utmaning av en bloggare att visa upp en bild på eventuell tatuering. Fråga mig inte varför? Det närmaste jag har i den vägen är tre bruna fläckar på rad, som jag brukar kalla Orions bälte, men de gör sig inte på bild.
Att tatuera sig är nog en sak flickor gärna gör ihop med kompisar. Häromåret öluffade vi i Grekland. På Mykonos låg fyra engelska tjejer och solade på Golden Beach. Allihop med varsin stor tatuering i ryggslutet (jag menar inte rumpan, utan nedanför linningen). Man såg att tatueringarna var alldeles nygjorda och flickorna höll fnissande på att utveckla olika metoden för att skydda konstverken mot solen.
På spinningen på Eriksdalsbadet kan man tydligt se generationsklyftan. Så gott som alla under 30-35 ser likartade ut. De har en eller flera tatueringar och är piercade i naveln.
Jag säger inte att människor i min ålder är bättre. Jag minns nar jag och min kompis Lena hade sparat ihop pengar och gjort hål i öronen. Vi hade dessutom förfalskat ett intyg på att våra föräldrar gav sitt tillstånd. Samma sak första gången jag färgade håret. Det såg onekligen lite fånigt ut när kompisen och jag kom med hår, som såg ut att ha varit doppat i samma färgburk. Om tatueringar varit grejen när jag var i tonåren skulle jag förmodligen också ha gjort en.
Första gången jag kom i kontakt med tatueringar var på en skolresa som M:s klass gjorde på gymnasiet. De skulle åka till Leningrad och behövde en fylla en buss med 50 platser så jag åkte med. Dessutom ville klassföreståndaren ha med en till vuxen på resan.
En av tjejerna i klassen hade sällskap med en äldre kille, som anmälde sig som reseledare. Han hette Ove Skog och var en tatueringsentusiast, som senare öppnade en av de första ateljéerna under artistnamnet Doc Forrest.
Britt-Inger, fästmön till Ove, hade redan flera tatueringar bl a en som innehöll texten ”OVE”. Jag undrade om det var så klyftigt, tänk om ni gör slut. Det hade hon redan lösningen på: Då sätter jag dit ett ”L” framför.
M var jättesugen på att skaffa en egen, men hade svårt att bestämma sig för något motiv som han kunde stå för hela livet. Jag hade ingen kompis som pushade, så ämnet rann ut i sanden.
När Trean kom upp i tonåren så ville han förstås ha en häftig tatuering. M gjorde tappra försök att motsätta sig. Till slut blev det en kompromiss i form av en örn på överarmen. Men kompromisser i sådan här sammanhang är sällan bra. När Trean blev 18 gick han raka vägen och dolde den gamla tatueringen med en ny stor i tribal/keltisk-typ.