frktjatlund

Jag, som i somras förtvivlade över mina bristande förmågor att lära mig något nytt på programmeringsfronten, kan meddela att de senaste dagarna har jag gjort stora framsteg. Nu behärskar jag XML-filer. Jag kan skapa dem och jag kan läsa in och parsa dem. Bra va?

För flera år sedan, när jag var på programmeringskonferens, var det en förläsare som sa:

– Om ni inte tar tag i XML kan ni lika gärna kasta in handduken. Han sa kanske inte precis så, för att var amerikanare, men andemeningen var den.

Nu kan jag inte förhala det hela längre. Det var bara att ta itu med kodningen och efter två dagars rådbråkning har jag greppat hur man gör.

Företaget jag jobbar på står lite vid en skiljeväg. Vår huvudsakliga produkt är på väg ut ur marknaden, det finns andra smartare lösningar. Nya verksamhetsområden skymtar i fjärran, men framkörningssträckan är lång. Jag vacklar i hur jag ska förhålla mig till utvecklingen.

Jag har dryga 10 år kvar i arbetslivet. Det värsta jag vet, är att inte ha tillräckligt att göra och om vi inte får in andra verksamheter så blir det knepigt. Ska jag bli ”spärrvakt” och bara sitta och förvalta existerande system? Kommer andra, yngre välja att söka sig bort?

En av avdelningscheferna har antagit en tillbakalutad hållning. Han är i min ålder och tänker sig att företaget kommer att dö sotdöden lagom till att han närmar sig 60. Då blir det lagom med avtalspension.

Är det lugnast att anta samma attityd? Eller ska jag se mig om efter något annat? Och hur stora är möjligheterna till det?

Jag grunnar vidare….