Jobbigt på jobbet
Idag på jobbet hade vi ett blandat möte med några från oss i gamla delen av företaget och några andra från den nyinköpta biten. Jag förstår att det inte är lätt att bli uppslukad av en annan organisation, men borde man inte begrunda alternativet? Ursprungliga ledningen ville helt klart bli av med dem. Är det inte bättre att i slutänden behålla jobbet? De inblandade är knappast några som arbetsmarknaden ropar efter.
Vanligtvis brukar våra möten vara trevliga tillställningar, där man slänger lite käft mellan vilda idéer och lösningsförslag. Idag var det mungiporna nere och inga skämt togs på allvar. Den här harmoniseringsprocessen kommer att bli en lång resa.
När jag beskrev det hela här hemma undrade M om man kunde hänföra de sura damerna till gruppen bitterfittor. Det ska ju vara ett begrepp i tiden. Efter lite filosoferande har jag kommit fram till följande:
Slutsatsen är att begreppet ifråga kan hänföras till samma kategori som neger och blatte. Det är bara personen själv som kan ge sig det omdömet, ingen annan. Möjligen en annan i samma kategori när det gäller neger och blatte, men jag tror knappast att en kvinna skulle kunna säga till en annan person att "Du din bitterf..". Nej, där har man passerat gränsen.
Mamma hade aldrig ambitionen att vara politiskt korrekt och när hon tyckte att saker blev henne övermäktiga sa hon
- Jag tror jag blir med gröna negerbarn. Och blev det ännu jobbigare kom beskedet
- Jag tror jag blir med grönprickiga negerbarn. Prickarna förstärkte tydligen upplevelsen.
Om tanterna på jobbet blir ännu surare på vet jag inte vad jag blir med. Kanske avtalspension.
