Sy
Svågern var en usel symaskinsförsäljare. Under sin tvåveckorskarriär i yrket lyckades han sälja två maskiner och båda köptes av hans svägerskor. Om jag inte kommer ihåg fel, så fick vi del av hans provision, som rabatt.
Min maskin kallades för skolmodell, bara de vanligast sömmarna finns, plus automatiskt knapphållsfunktion. Under texten Bernina står det "matic electronic", men någon elektronik har jag aldrig sett i aktion. Men det kanske handlar om elektricitet.
Min maskin är fortfarande en trogen vän. Det skulle vara intressant att veta hur många mil den gått. Under småbarnsåren sydde jag så gott som allt till barnen och mig själv. Sen började de kunna försvara sig och föredrog köpta vardagskläder. Finkläder till barn fanns knappt att köpa på den tiden, annat än på NK eller i riktigt exklusiva affärer med riktigt exklusiva priser.
Sen blev sybehören så dyra att det inte var någon större ekonomisk vits att tillverka egna kläder. Nu används symaskinen mest till lagning eller, som idag, när jag slöjdar något till hemmet.
Sovrummet är ommålat i stockholmsvitt och på hemvägen i fredags kilade jag in på Åhléns för att se om de hade någon färgklick som kunde ge liv åt sängkammaren. Vi har pratat om en fondtapet, men vi har ju redan en sådan i vardagsrummet. Då fick jag syn på ett annat av dagens heminredningsmåsten: Vepor. Inte kan man ha ett hem utan vepor? Jag köpte, som jag trodde fyra stycken, två mörkgröna och ett par lindblomsgröna i linne.
Förpackningen med de lindblomsgröna var bruten och i den låg det snopet nog bara en gardin. Jag ångade tillbaka till Skanstull för att byta till en komplett variant, men alla ljusa gröna var slut.
- Du kan få ta skyltexemplaret, förslog expediten.
- Nej, hur många är det inte som ryckt i den. Det känns inte som något alternativ.
Det slutade med att jag köpte en duk i samma färg och nu har gamla Bettan (symaskinen) och jag knåpat ihop två vackra vepor till sovrummet.
När jag ska sy går mesta tiden åt till att leta efter saker. Dagens slöjdande började med sökandet efter pressarfot 003, den som viker fållar enkelt och behändigt. Den gick inte att hitta någonstans. Ändå vet jag att jag hade den för 22 år sedan. Nu fick jag bara se hur jag kunde ha gjort om det varit större ordning på mig. 
Instruktionsboken har jag fortfarande ordning på. Alltid något!
jag tror man gör sig själv en otjänst om man ska "betygsätta" sin egen text utifrån kommentarer (antalet och vad som kommenteras)!
du har skrivit flera ruskigt bra inlägg, men få har kommenterat, men det gör ju inte inlägget sämre (på något sätt).
på något sätt måsta man lita på sitt omdöme, ha självförtroende,
jag har väldigt få kommentarer, men stabila besökssiffror, eller rättare sagt hade, nu väldigt låga!
jag kör mitt spår - och kanske har nått vägs ände, vad vet jag!
du har en bit kvar,
jag kan inget om syning och symaskiner!
- keep up the good spirit!
Jag har fållvikaren och exakt likadan maskin. Men egentligen är den inte min utan makens. Han har köpt den begagnad för att lära sig att sy. Det är en jättebra maskin som håller för lite mer hårdhänt behandling. Maken brukar sy bakdukar med röd tråd på oblekt lakansväv till våra kvinnliga bekanta. Jag lovar att det går hem. Snyggt med vepor i lindblomsgrönt nu till våren.
Jag har också en gammal trotjänare som jag köpte 1976
tom instruktionsboken finns i behåll. Jag gillade att sy av stretchtyger, då gjorde det inte så mycket om inte passformen var perfekt.
I like this site. Keep it up!
