Uteliv
I morse var hon där igen, hon i buskaget vid Nynäsvägen. Det finns människor, som mentalvården har glömt eller ska man säga att samhället har förträngt dem. Den här personen stöter jag på flera gånger i veckan. Det är en kvinna som brukar hålla till i området mellan Medborgarplatsen och Gullmarsplan.
Jag vet inte om hon är helt hemlös, men det ser så ut i praktiken. Flera dagar senaste tiden har kvinnan suttit på en betongsugga vid Skanstull med en öl i handen och iakttagit vägarbetet. Idag när jag passerade buskaget mellan Gullmarsplans busstorg och Nynäsvägen, hörde jag prassel och i buskarna ser jag hur kvinnan plockar ner prylar i en plastkasse. Uppenbarligen hade hon sovit där.
Hon ser verkligen inte frisk ut; ansiktet är svullet och nästan blålila. Varje gång jag ser henne blir jag förvånad att hon fortfarande är vid liv. Jag har hört av andra, som försökt att prata med henne att hon är psykiskt sjuk och det verkar hon självmedicinera med alkohol.
Så vad är bäst; torftigt liv på institution eller ensamhet och hemlöshet? Psykiatrireformen har säkert sparat pengar åt samhället, men inte gjort livet lättare för patienterna.
Problemet med dagens psykiatri är - att fattas egen sjukdomsinsikt _och_ anhöriga - så är det stor risk att personerna _får_ leva så här ... Otäckt!!!
Alltså ingen som kan tipsa psykiatrin att omhänderta personen på LPT (=tvångsvård) för att sen förhoppningsvis med hjälp av socialen få ett ordnat boende med boendestöd och då självklart hjälp med sin psykiska sjukdom.
Men jag undrar vad socialen har för ansvar. Socialtjänsten som finns i området måste ju självklart känna till denna dam ... *hmmm* Så frågan kvarstår - Vem har ansvar att se till att sådana här människor får den hjälp de behöver?
