Vandel
Första intrycket, googla på det du och du har att göra ett tag. Du får napp på 406 000 träffar och om du ägnar varje träff 10 sekunder skulle du behöva jobba heltid med resultatet i över 7 månader.
Inget för mig, med andra ord, men jag tillhör kategorin kategoriska människor som har svårt att frigöra mig från första intrycket; speciellt om det är negativt. Senaste medarbetaren i organisationen träffade jag redan för sju år sedan. Det var ingen hit, han kom för sent, verkade förvirrad och kunde inte svara särskilt vettigt på frågor.
Nu har jag sett honom in action på närmre håll och är glad att meddela att mitt första intryck ersatts av ett andra, mycket bättre. Han är både kunnig, trevlig och lättsam.
Idag var dagen då jag rådde om min nye chef. Jag vet inte vad jag ska säga om mina första intryck. Han har fortfarande så luddiga konturer.
Däremot kan jag konstatera att skoltidens målsökning på människors tics och manér gjorde sig påmind. Chefen gjorde hela tiden något underligt ljud med näsan-svalget. Det var en typ av klickljud och verkade uppstå när han nästan harklade sig.
Jag hoppas att det var något förkylningssymtom, så det försvinner för när jag väl identifierat något udda beteende är det marigt att bortse från det. En kille som jobbade på gruppen tidigare satt hela tiden och hoppade med benet på alla möten. Jag försökte länge med mördande blickar och till slut sa han upp sig. Skatteverket var visst intresserad av bensprattel.
Bjud på en halstablett och fråga om han har ont i halsen.
...eller nässpray
I en av mina styrelser har det etablerats en vana att mumla instämmande i stället för att bara begära ordet och säga "tycker jag med". Det snabbar upp mötena. Särskilt är det nog några av kvinnorna som gör det efter att en började och vi andra retade oss på det och började humma för att hon inte skulle sitta där ensam och ta upp hela hummutrymmet.
Nu har jag upptäckt att en nyare manlig styrelseledamot retar sig alldeles uppenbart på ovanan. Men inte på henne som var först och värst utan på mig. Han sitter bredvid mig och vänder sig om varje gång jag hummar. Hans första intryck av mig är alltså "hon som hummar"! Men det är ju inte sant! Jag hummar inte normalt. Det är bara där vi har en hummkultur! Jag tycker han undviker mig i pauserna, vill inte prata med en hummare. Nu har några i styrelsen blivit utbytta, det kanske är dags att byta kultur. Eller så börjar han humma också.
Skulle tro att även jag har saker för mig som kan irritera den som irriterar sig på mig. Oförskämda typer härmar t ex mitt sätt att säga "i"; Viiictoriia Liidiingö ...
