Nya utsikter
Jag ska flytta och tycker att det är ett oskick att jag ska behöva göra så mycket själv. Det är andra som bestämt att mitt rum ska ingå i ett kontorslandskap, inte jag. I nästan 10 år har jag tillbringat större delen av min arbetstid i rum A430. Ett högst ordinärt rum med utsikt över ett av slakthusens plåttak. Så tråkig vy att jag vänt ryggen mot fönstret.
Nu ska jag bli upphöjd till rum C538, en våning högre upp. Ett exakt likadant rum, men i annat väderstreck och med en vit tegelvägg utanför fönstret.
Den som hittat på rockaden borde åtminstone ta hand om utsorteringen av gamla pärmar med dokumentation över hårdvara och system som vi kasserat för långliga tider sedan. Man skulle inte ens behöva fråga mig; släng på bara. Då kan jag svära över någon annan, när jag inte hittar det jag behöver.
Nu har jag tömt över 10 pärmar i återvinningen och har bara mig själv att skylla.
att byta rum kan vara smärtsamt, all inneboende ångest kan kanaliseras i det rum som ska lämnas - å ena sidan!
själv sitter jag i kontorslandskap, för första gången på 33 år, det funkar, fast det är tillfälligt - å andra sidan,
städhjälp - givetvis! det måste ju ses som ren mobbing - om denna självklara rättighet inte manifesteras i praktisk handling.
klagomål hos eu - avdelningen för kontorsslavar och liknande befattningar, borde vara nästa givna steg, om det inte blir ordning på torpet!
Enligt min erfarenhet är det sällan de som beslutar om flyttningar som behöver flytta själva. Förstår inte vad det beror på? Flyttningar är ju befriande katarsisprocesser (stavning, ett tappat h någonstans?)som inte bör missunnas någon! På min dj-la skola "renas" klasser och lärare på detta sätt vart och vartannat år! Och befrias på så sätt från tyngande gammal bråte, inklusive eventuella illusioner om arbetsro!
På en lista över mest stressframkallande saker, ligger Flyttning väldigt högt upp. Nu tror jag att jag är så stresstålig att jag klarar rumsbytet, men ve den arbetsgivare som sätter mig i kontorslandskap.
