frktjatlund

Till och från har vi varit lite stödfamilj till en ensamstående mamma i vår närhet. Egentligen är det framförallt M som försökt ta på sig rollen av en manlig förebild till två tonårsflickor. Deras familjesituation har varit minst sagt komplicerad. Mamman är rullstolsburen efter ett överfall för många år sedan och pappan avled i sviter efter långvarigt missbruk.

Ikväll var vi över med presenter till yngsta flickan, som själv blev mamma för två veckor sedan. Hon är 17 och bor fortfarande hemma. Allt känns väldigt skört; förlossningen gjordes med planerat snitt eftersom flickan var fullständigt skräckslagen inför tanken på en vaginal födsel. Babyn är pytteliten och amningen fungerar inte så bra.

Den nyblivna mammans känselspröt känner av allt. Hon hade barnet hos sig i stort sett hela tiden på BB. Under några minuter hade hon anledning att vara för sig själv och genast fanns det någon beskäftig person i personalen, som sa något nedlåtande. Varför kan inte folk vara professionella och begripa att en 17-åring inte behöver kritik, utan allt stöd som går att uppbringa?

Nu var inte jag 17 när jag fick mitt första barn, men det var ändå skitjobbigt med alla proffmorsor. På den tiden (1973) fanns det inga råd att hämta om man hade problem med amningen. Det hade jag och jag drömde mardrömmar om hur jag ställdes inför domstol och dömdes till stränga straff för att jag var en så misslyckad mamma.

Både jag och Ettan överlevde, men jag kommer ihåg hur det kände som jag hasade runt i morgonrock, med yllesjal om tuttarna hela den vintern. Plötslig, ett halvår senare, var det midsommar och det kändes som jag började leva igen.