frktjatlund

Det här är Bettan, min kompis på mellanstadiet. Jag
minns inte hur vi blev kamrater, men har en känsla
av att en orsak var att vi båda ingick i fyrabarnsfamiljer.
Redan på 60-talet var två barn normen i det område
vi bodde i.

– Haha, har dina föräldrar gjort det så många gånger,
skrattade grabbarna. Mamma var av den öppenhjärtiga
typen och förklarade hur korkade retstickorna var och
tyckte att jag skulle svara tillbaka. Nej, då var det lättare
att leka med en i samma sits.

Bettans föräldrar var välutbildade. Mamman höll på med sin doktorsavhandling under alla år. Jag vet inte om hon någonsin blev klar med den. Föräldrarnas sovrum upptog till stor del av ett ljusbord med massor av diabilder, som Bettans mamma analyserade och skrev om.

Pappan i familjen var framstående ingenjör, en av dem som fick åka över till MIT i USA för att lära sig hur man bygger datorer och han var med och byggde den första svenska maskinen.

Första gången jag var hemma hos Bettan hade pappan ett mindre förhör med mig. Han ville framförallt veta vad min pappa jobbade med. Jag hade inte riktigt kläm på det, mer än att han arbetade på en byrå. Men så såg jag ett kuvert på bordet där det stod Civilingenjör osv och klämde i med att min pappa var civilingenjör och då blev pappan nöjd och vi kunde leka vidare.

Nu var inte min pappa någon ingenjör, för på hans kuvert stod det Civilekonom, men hur skulle jag kunna veta skillnaden.

Teater var ett av Bettans fritidintressen och hon var med i en barnteaterförening. En talangscout på besök i gruppen erbjöd henne en filmroll där hon skulle ha samma roll som Hariett Andersson, fast som barn. Jag tycker att man kan se likheten på kortet.Till hennes stora besvikelse tackade föräldrarna nej, det var vissa scener de tyckte var för vågade.

Bettan bodde hemma hos oss under olika perioder, när hennes föräldrar bodde i USA. Som tack för hjälpen fick jag ofta följa med hennes familj ut på landstället på Värmdö. Familjen ägde en liten Volkswagenbubbla och jag vet hur många man kan åka i en sån. Bettan hade tre bröder och alltid var det någon eller några av bröderna, som också ville ta med sig en kamrat.

En bubbla hade inget egentligt bagageutrymme. Motorn satt bak och fram rymdes inte särskilt mycket. Bakom baksätet var det ett utrymme avsett för en resväska, där satt Bettan och jag, som i et smalt dike. I baksätet satt bröderna med kamrater och i fram satt föräldrarna. Inalles kunde vi vara nio till tio personer i bilen. Bagaget fick lastas på takräcket.

Alla barnen var väldigt begåvade och påhittiga. Vi spelade komplicerade sällskapspel, som grabbarna hittat på själva. Det var olika versioner av Monopol och Finans, som var betydligt bättre än förlagorna. Självklart pluggade alla vidare på högskola och universitet och har utmärkt sig i tillvaron.

Bettan själv gick på KTH och arbetade sen som systemutvecklare. I slutet av 90-talet startade hon egen konsultfirma. Det visade sig bli en nitlott. Luften gick ur marknaden och för att överleva började hon i hemtjänsten.

För några år sedan ringde en bekant och sa att hon hade hälsningar från Lisa. Men jag kunde inte frammana någon Lisa ur minnet. Efter ett tag klarnade det att det gällde hälsningar från Bettan. Redan i mellanstadiet hatade hon när man kallade henne Bettan. Hon försökte tappert att få folk att säga hela namnet, Elisabet. Nu var hon tydligen känd som Lisa.

Lite ironiskt känns det att hon, som satsade så hårt på sin utbildning arbetar med ett mindre kvalificerat jobb. Jag som hade ledsnat på skolan efter gymnasiet har haft medvind på arbetsmarknaden.