frktjatlund

Varför är grönsaksavfall så mycket äckligare i andras vaskar än i min egen?
Den upptäckten gjorde jag redan som sexåring. Min kompis Lena och jag var på rymmen och tog spårvagnen till Fridhemsplan. Lena ville att vi skulle hälsa på hennes farmor på Hantverkargatan. 

Farmoderns lägenhet var mindre än halvmodern. Köket såg ut som det gjort sedan huset byggdes i slutet på 1800-talet. Vedspisen användes inte, utan ovanpå den stod en elektrisk kokplatta. Det fanns ingen riktig diskbänk, bara en zinkvask under kallvattenkranen. Varmvatten fick man fixa med hjälp av kokplattan.

När jag såg köket första gången, gjorde jag något oförlåtligt. Utan minsta självcensur utbrast jag:

– Vilken äcklig vask!


Lenas farmor blev mycket sårad och jag åkte på en rejäl utskällning. Efter den introduktionen hade hon svårt för mig. Jag berättade för mamma och händelsen när jag kom hem. Hon tog mig genast i försvar och sa:
– Om du sa att vasken var äcklig, så var den säkert det.

Hon hade aldrig själv några betänkligheter att säga vad hon tyckte, även om det skulle såra någon. Jag lärde mig i alla fall att hejda mig innan jag säger något som jag känner. Men jag vidhåller ändå att andras köksvaskar är äckligare än min egen.

(Tankar initierade av en skylt på jobbet, med det märkliga ordet ”Köksrens”. Men det är inte vasken man gjort något åt, utan skåpen. Massor av gamla plastbunkar söker sina ägare.)