frktjatlund

Mitt intresse för barnprogram på radio och tv har gått i vågor av förklarliga skäl. Vi hade inte tv förrän jag var tio år, så vi höll till godo med barnprogrammen på radio. Jag kan inte komma ihåg något speciellt inslag, bara att de var startsignalen för att det var läggdags.

Vi låg alla tre äldre syskon på mage framför radiogrammofonen i våra pyjamasar, renskurade och med nyborstade tänder. Någon enstaka gång kunde vi tjata oss till att få höra efterföljande nyhetssändning.

Vid ett sådant tillfälle blev Syrran mycket upprörd. Det hade varit statskupp någonstans och i inslaget sa reportern att nya regimen meddelat att alla politiska fånga skulle friges. Syrrans oroliga kommentar var:
– Va, ska alla poliser fångas?

Mamma var hemmafru, men hade inte tålamodet att läsa för oss. Istället hade vi en hel bibba med sagoskivor, som vi laddade grammofonen med. Man kunde lägga ett tiotal på hög och saga efter saga spelades upp. Speciellt förtjusta var vi i sagan ”Pojken som åt i kapp med jätten”.

När jätten och pojken tävlingsäter gröt, stoppar pojken gröten i en lädersäck på magen, sen sticker han hål i säcken med en kniv, så gröten rinner ut. När jätten försöker sig på samma sak går det illa. Slutmeningen var ”Och jätten trillade under bordet och dog”.

Vår skiva hade fått en repa just där, så sista varvet upprepades och vi lät skivan fortsätta med ”Och jätten trillade under bordet och dog, och dog, och dog, och dog” hur många gånger som helst tills mamma blev vansinnig och avbröt uppspelningen.

När tv:n kom in i hemmet var jag för stor för
Andy Pandy, men då ockuperade Lillsyrran tv:n.
Hon hade en liten korgstol som hon parkerade
sig i så nära skärmen hon bara kunde.

Där satt hon för att vi större syskon inte skulle
komma mellan henne och bilden och göra narr
av det dockan Lou hade för sig.

Dessutom gnisslade det alldeles förfärligt om
stolen, så det gällde att vara nära högtalaren.

När våra egna barn var små hängde vi med i barnprogramutbudet, för att sen under många år ha noll koll. Nu har jag börjat få ett visst grepp på det som rör sig i barnprogrammen. Stella är speciellt förtjust i Greta Gris.

I fredags sa hon plötsligt att hon själv var i god form. Först fattade jag inte vad hon sa, sen var min fråga: Hur vet du det? Jo, det hade hon hört på Greta Gris. 

Däremot var inte Morfar i särskilt god form. Varför inte då? undrade jag. Jo, för han hade stor mage, precis som Greta Gris pappa och han var inte i god form heller. 

Tänk så mycket man kan lära sig redan i unga år!