Solen suger
Sommaren 1977 var en toppensommar. Silvia och jag väntade barns samtidigt, men jag låg några veckor efter. Varje dag drog jag och en grannmamma våra sulkyvagnar med barn, badsaker och matsäck till Älvsjöbadet. Grannfrun var också gravid och låg ytterligare några veckor efter Silva.
Vi kämpade oss fram i värmen och turades om att kräkas längs parkvägen. Sen låg vi dagarna i ända som stora valrossar och solade våra jättemagar. Fram i augusti när Trean väl föddes, skrumpnade magen ihop till ett mörkbrunt russin.
Hela sommaren rådde det kalabalik i hemmet. Eftersom jag uppfostrats i andan att är vädret fint så är man utomhus kunde jag inte förmå mig att vara inne och få fason på lägenheten. Varje morgon var min första tanke:
- Hoppas det är molnigt, hoppas det är molnigt. Men solen fortsatte stråla från en klar himmel.
Precis så har det varit en period. I eftermiddag mulnade det på och nu är det ordning på torpet igen.
Några surdegar som jag tagit itu med:
Jag har konstaterat att mitt saknade körkort verkligen saknas och anmält saknaden till Vägverkets hemsida.
Nästa pilsner var att säga upp prenumerationen på Ica-kuriren. Kattis är tramsigare än någonsin och bladet liknar mer och mer en söndagsbilaga till någon kvällstidning.
Jag ser henne då och då, Kattis alltså. Inte så konstigt, hon rör sig i mina cirklar, tydligen.
Själv känner jag mest pressen att grilla så snart det är soligt. Det kan också bli problematiskt i längden.
Visst kan vackert väder vara stressande. (Oj, så många v det blev, såg lite knepigt ut!). Man orkar liksom inte göra något nyttigt. Ska ju ta vara på det fina vädret och vara ute bevars. Man känner sig skyldig att ligga där och försöka bli fint brun. Vi människor är ju lustiga varelser? Hur vi än vrider och vänder på oss så lyckas vi stressa och pressa oss till det yttersta. Prestera liksom! Jämt!
När ska vi lära oss att var mer nöjda och tillfreds, ta dagen som den kommer? Är det verkligen den gamla inbitna jaktinstinkten som spökar? Alla de där åren som grottfolk som vägrar lämna våra gener?
Sommarsolen förpliktigar och det är inte lätt för samvetet att bara ligga och sola och bryta vanor. Nu för tiden brukar jag resonera att jag är hellre vit och slät än brun och skrynklig. Hur man än gör så gnager samvetet.
Jag känner inte pressen att sola när solen lyser. Det viktiga är att vara utomhus. Orsaken är nog att jag alltid har bott i lägenhet och jobbat inomhus. Så fort jag bara kan vill jag ut i "friska" luften.
Hur gjorde du när du sa upp Ica Kuriren? Jag letar febrilt efter den funktionen på hemsidan. Måste man skicka ett mail? Måste man ringa? Tänk om det är Kattis som svarar!
Ha ha, jag skiter fullständigt i om det är varmt denna sommar. Jag BRYR mig inte! Men nu bryr jag mig om att det är kallare.
Älvsjöbadet! Det är ju här! Blev så glad när vi skulle flytta hit att det var ett bad nära. Men vi har aldrig varit där. Det är fullknåkat hela sommaren, många grillar, många stora familjer, ett kryll av barn och tonåringar, men segregationen är alltför tydlig. Älvsjöbadet är kort och gott trash och förort. För flickorna existerar inte tanken att gå dit, Pojken skulle aldrig våga, snart fyra år efter utmobbningen från skolan här intill.
Nej, jag hittade bara hur man beställer prenumeration I-K, så det blev mail. Ingen bekräftelse på det hittills. De kanske kör med utmattningsmetoden.
På min tid tog man betalt på Älvsjöbadet och någon grill såg jag inte röken av. Eftersom jag är uppvuxen med Spottkoppen (Personnebadet-Hägersten) som närmsta granne har jag kanske inte så stora krav.
Tjatis; jag tror inte det har med dina krav att göra, det var nog helt enkelt i en annan tid det där...
