Uppvärmning
Hur kan det överhuvudtaget 
vara så varmt den 6 juni? Skärgården kallar högljutt i sådan väderlek, men eftersom vi hade en teaterföreställning inplanerad kl 18:00 fick det bli en kortis.
Vi tog cyklarna ut till Gåshaga Brygga på Lidingö. På vägen dit ringde Tvåan och undrade om vad vi hade för oss. Det blev en gemensam lunch på J. Nu var vi inte helt
ensamma där ute, så vi fick köa upp för att få en bord.
Det gjorde att hemfärden blev pressad rent tidsmässigt och min kondis för cykling är inte vad den har varit. När jag såg att klockan visade 16:20 vid Skärsätra station, trodde jag aldrig att vi skulle hinna. Vi slog världsrekord i duschning, sammanlagt två minuter på två personer, och en kvart före föreställningens början var vi på plats på Stadsteatern.
Jag har läst att flera "riktiga" kulturarbetare inte gillar att bli recenserade av amatörer, men jag är totalt okänslig för sådana synpunkter. Så här kommer mitt utlåtande över Linje Lusta.
Scenografin var riktigt bra, mörk och lite dyster, och effekten av passerande tåg fungerade väl. Helena Bergström har fått beröm för sin Blanche, men jag tycker att Stanley, Francisco Sobrado, gjorde bättre ifrån sig. Jag har svårt för Helena Bergströms entoniga och gnälliga röst.
Sen begriper jag inte varför man blandar niandet och duandet, helt inkonsekvent. Det skär i öronen på mig som har varit med om bådadera. Man duade aldrig någon som man meningen innan tilltalat med ni. Bakläxa till manusskrivaren.
Efterlysning: Jag väntade med spänning på hur sista repliken skulle låta i svensk version ("I have always counted upon the kindness of strangers.") Tji fick jag, den kom aldrig.
Annars vill jag passa på tillfället att hylla svenska språket; Linje Lusta är en så mycket bättre titel än A Streetcar Named Desire. Tycker jag!
