Ett två tre
Det känns ibland som M skonar mig från det värsta när det gäller Trean och det är jag oftast tacksam för. Han vet att jag är överkänslig i vissa sammanhang och är verkligen en buffert när det gäller samvaron med Trean. Jag är för långsint för att kunna hantera situationer utan att bli sårad och upprörd.
I söndags var M med Trean och barnbarn på Skansen. Jag behövde tid för mig själv och var tacksam i rollen som min egen piga.
För någon månad bröt Trean armen och fick gips och värktabletter av läkaren på SÖS. Eftersom anhörigmöten varnat för alla typer av kemiska substanser var situationen en källa till oro. Nej, Trean hade inte sagt flasklock om sin historia på sjukhuset. Det kan jag förstå, vem vill basunera ut allt, alltid.
I kväll käkade vi på lokala puben, Ettan, Tvåan med familj och vi. M berättade att Trean bekräftade våra farhågor. Visst, han tog de tabletter han fick på akuten och hämtade ut de värktabletter han fick på recept. Sen tryckte han i sig allihop på en gång. Det blev en svettig natt och hans slutsats var: Aldrig mer!
Är missbruk en extrem form av allergi?
Jag erinrar mig historien om den 90-åriga kvinna som intervjuades inför födelsedagen och säger att allt är lugnt för nu har yngste sonen fått servicelägenhet.
