ph-värde = 1
Världen är full med bittra kvinnor och de verkar bli allt yngre. När jag var 35 var de flesta besvikna runt 70, griniga och missnöjda med hur livet gestaltat sig.
Jag inser att jag antagligen är en människa utan större visioner och långsiktiga planer. Livet har i stort sett flutit på och blivit som det blivit. Inga drömmar har kunnat infrias, för jag har egentligen aldrig haft några. Livet har oftast existerat i nuet, utan att jag sneglat så mycket på hur andra har det eller hur jag skulle kunna ha det.
Visst har jag ansträngt mig för att vi hela tiden ska få det bättre, men det har hela tiden varit i små steg utan att egentligen ha något djupsinnigare uppsåt. Är den livsinställningen en brist eller tillgång?
Det som fick mig att reflektera över detta var dn:s recension av Maria Svelands bok "Bitterfittan". Det låter som en titel i tiden; bloggvärlden är full av sura, bittra och hämndlystna häxor och hyndor.
Idag vill jag tolka mitt eget synsätt positivt. Den som inte förväntar sig det oerhörda, blir heller inte besviken eller bitter på livet. Det mesta som händer är över förväntan. Allt positivt ger anledning till glädje. Det negativa får man ta itu med hursomhelst. Nu har jag varit relativt förskonad från större katastrofer, så det kan vara en bidragande orsak till min optimistiska hållning.
En annan tolkning av min hållning skulle kunna vara stora inslag lojhet och lättja. Eller rädsla för att ställa krav och ta konflikter. Den förklaringen innehåller säkert också en gnutta sanning.
Nog med självanalys! Nu över till en scen ur verkliga livet.
En gång i tiden arbetade Tvåan på mitt jobb. Där är jag en, som gärna tar mig ton och säger vad jag tycker. När Tvåan frankt kom med påståendet:
- Hemma är min mamma världens mes, var det ingen som trodde henne.
Försökte länka till ett gammalt inlägg men det gick inte så jag kör det i repris här i stället. Mitt första inlägg i min blogg september 2005:
"Jag har på sistone mött ett antal kvinnor runt 26. Några skrämmande lika; tonårstorftigt uttryck och språk, förvirrande barnslig attityd - men kombinerat med förgrämd tantighet. Snipigt drag kring munnen, gnällpipig röst. Hur lär sig tjejer tala så där ansträngt, på inandning från strupen? Varför märker de inte när de hunnit fylla minst 25 att de inte hörs, att det bara piper och sniper ännu mer när de försöker höja rösten? Men framförallt, varför vill de vara både tonåringar och kärringar, när de i stället har sin stora möjlighet att rätt och slätt vara vuxna och unga samtidigt
Den är ju så begränsad den tiden. Varför reser de sig inte medan de har chansen, om det är förtrycket som gjort dem till gnällkärringar och samtidigt bevarat den tjuriga tonåringen?
Båda rollerna är ju så förbannat passiva och okunstruktiva.
Varför är de så trötta och håglösa 26-åringarna 2005? Varför tar de inte tillfällena i flykten? Varför gör de sig inte av med sitt skrymmande pick och pack som de ändå inte verkar trivas med och ger sig ut i världen medan tid är? I stället för att snipa till munvinklarna ännu en bit och mumla om bostadsrätter.
Och vem var jag själv vid 26? Jag minns det tydligt! Det var mitt konstruktiva år med framgång i allt utom just kärlek. Hade jag fortsatt så skulle mitt liv blivit en succé! Men ännu värre, tänk om jag inte brutit upp från Borås, tänk om jag inte gjort slut på det sämsta av förhållanden, tänk om jag inte farit till Irland ensam, tänk om jag inte vågat skriva de där stora reportagen i ämnen jag inte behärskade... hur fan skulle det blivit!"
Ja, visst är det märkligt att vara trött och bitter redan innan man fyllt 30. Är det att kraven på omgivningen är så mycket större än de man ställer på sig själv?
Jag måste säga att jag inte förstår mig på alla dessa kvinnor runt 30 eller hur gamla dom nu är som hela tiden manifesterar sin kamp "för att få tillvaron att gå ihop" med hem och barn. Jag brottas varje vecka med en hopplös agenda för att få ihop schemat med hem och barn. What?s the big deal! Det är i min värld och närhet ingen skillnad mellan män och kvinnors slit för att pussla ihop vardagen. Det är lika för alla. Fast det är klart, ska man dessutom bli författare så kan jag tänka mig att det blir extra körigt. Och sen begriper jag inte Maria Svelands tes att det är bra att var lite bitter för då kan man få kontakt med kraften och kan kämpa. Målet borde väl vara att inte vara bitter och kämpande? Att hela tiden utgå från någon sorts offerroll och kämpa ur något självpåtaget underläge måste ju bli urtrist i längden, och säkert sjukdomsframkallande också vad det lider. problemet kanske ligger i denna maniska fixering vid grupperingar. Feminister, humanister, nazister, chauvinister,vänster, höger, psykopater, bögar, flator, HBT och allt vad allt kallas. Varför kan ingen prata om människor istället? Dessa etiketter och krystade stämplar konserverar och förstärker ju bara det man försöker frigöra sig ifrån och hindrar människor att blir det dom önskar vara! Energy flows where attention goes!
Samarbete borde vara det självklara begreppet i en familj. Och om det sliter då och då, så blir det inte bättre av att någon blir en bitter martyr.
