The Animals
Efter dagens med sammanträffande med släktingar och vänner drog vi oss tillbaka till vårt, eller snarare ett av våra stamlokus. M var så oerhört sugen på en rejäl portion med nötkött. Detta trots att jag gjorde mig till och köpte prima svensk entrecote, som vi ätit två dagar i rad. Nähä, det finns de som gör det bättre. Steker kött, alltså.
Vi blev hjärtlig mottagna på restaurangen, men servitören höjde något på ögonbrynen när M beställde vatten till maten och jag bjöd mig själv på ett glas rött. Det är sånt man får uthärda inför hälsokontroller.
Medan vi väntade på maten, kommer en man i 50-årsåldern in från en sidoingång, som vi inte visste fanns. Han hoppade på kryckor och när han kommit längre in i lokalen såg vi orsaken; benet var kapat en bit under knäet. Även han välkomnades som stammis.
Oj, stackars människa, tänkte jag. Undrar just vad han råkat ut för. Överkörd av tåget, eller? Han tog sig fram till ett bord och beställde mat och en flaska vitt vin. När maten kom in tog mannen fram insulinsprutan och pickade sig själv i magen. Ingen olycka, tänkte jag. Snarare illa skött diabetes, var nästa reflektion.
Vi fick vår mat, han fick sin och alla var vi riktigt duktiga och åt upp allt utan att någon behövde tjata. När vi ville ha notan ville enbente mannen ha en flaska vin till.
- Konserten gick bra, så jag har verkligen nåt att fira.
Av klädseln att döma såg det inte påståendet otroligt ut. Och om han kämpade för att ta sig fram i lokalen på väg in så tror jag att personalen var beredd på att assistera på utvägen. Förmodligen bor gästen i trappuppgången intill. Sidodörren mynnade ut där.
Jag har alltid tänkt att ett eget Fawlty Towers vore intressant för en nyfiken person som jag själv, men att jobba på restaurang har säkert sina poänger.
