frktjatlund

Vi hade en lärare i ämnet fysik, som var medveten om att de flesta eleverna lärde sig för skolan och inte för livet. En eftermiddag skulle ägnas åt en speciell laboration fristående från övriga kursen. Fysikläraren Karlemyr inledde det hela med orden:

- Jag vet att de flesta av er inte kommer att minnas särskilt mycket från mina lektioner om sådär en trettio år. Men om ni inte kommer ihåg den här laborationen, så kommer jag att bli gruvligt besviken.

På katedern stod det flera lådor; i en av dem låg det el-sladdar, i en annan olika typer av kontakter, nästa innehöll diverse strömbrytare och i den sista kartongen låg det lampor. Vi ägnade resten av skoldagen åt att lära var man skulle fästa blå, bruna och gulgröna sladdar, för att få lampor att lysa och slockna efter önskemål.

Ja, det är en lektion, som jag fortfarande kommer ihåg och har nytta av. Men helt sannspådd blev inte Karlemyr. Jag kommer ihåg en annan fysiktimme, när han skulle förklara varför allt som var jobbigt inte var arbete i fysisk bemärkelse, som t ex att bära en tung resväska 100 meter. Rena rama nonsens, tyckte jag.

Varför kom jag att tänka på den här historien? Jo, M fick en felanmälan förra veckan. Två 25-åriga flickor, som delar lägenhet mejlade om att hallbelysningen inte fungerade och det var helt riktigt; det var beckmörkt hos dem.

Jag tycker synd om alla som inte hade lika framsynta lärare, som jag. Många armaturer och lampor säljs utan kontakter idag och vet man inte hur man ska koppla så kan det både bli mörkt och rent av farligt. Tjejerna hade kopplat en strömkabel på jorden. Inte konstigt att sakerna inte funkade.