Regression
Fröken Nordqvist skulle gråta om hon såg min handstil idag. Annat var det i trean, när vi ägnade timme efter timme åt att fullända krumelurerna i lilla r och stora Z. Tänk vilken bortkastad möda, om man ser på det så här i backspegeln.
När vi fått godkänt på alfabetet i blyerts, var det dags för att få till det med en riktig bläckpenna. Vi kunde köpa reservoarpenna och bläck genom skolan. Det var otänkbart för min kompis Lena och mig. För Lenas del berodde det på att hennes mamma prioriterade annat, så Lena plitade på med en kulspetspenna. För min del berodde det på Styvpappan.
Styvpappan tyckte inte om kollektiva lösningar; det var otänkbart att jag skulle få köpa en penna genom skolan. När det var dags att skriva med riktig bläckpenna, åkte vi in till stan och jag fick välja ut en penna och bläck på NK.
Min penna var förmodligen mycket finare än mina klasskamraters och mitt bläck hade en vacker turkos ton. Men inte var jag glad för det. Nej, i den åldern ville jag till varje pris vara som alla andra och det jag hade skrivit stack ut mot övrigas resultat.
Veckans skrivövningar visade att jag är som alla andra; det inte bara var jag som legat av mig på skrivfronten. Flera deltagare fick bistå med läsningen när deras lappar redovisades.
Den snirkliga stil som liknade ett korsstygnsbroderi är det nog bara vi medelålders som kan tyda. Vi använde oss av träskaft med stålpenna och bläck. Men det var ju nästan på stenåldern.
