Bedrägligt
- Det är lugnt!
Det kunde vara allt annat än lugnt, men så svarade Trean om man av någon anledning undrade hur det låg till. De senaste tre åren har vi verkligen börjat tro på den försäkran. Allt verkade rulla på.
Men avståndet mellan lugn och katastrof var bara ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal och en taxifärd i rasande fart fyra kilometer bort. Allt för att genomlida hur alla försök till återupplivning var förgäves. Hur kunde det bli så här? Så totalt oväntat, som en blixt från klar himmel. Det är så sorgligt så det knappt är sant. Två småbarn är utan pappa och en 25-åring är änka.
Det är så fruktansvärt overkligt allting. Så mycket praktiskt att ordna med, så många samtal man måste ringa och så mycket papper att fylla i. I flera dagar hörde jag Ettan ringa till Treans kunder för att berätta att de inte kan bli något av deras planerade ombyggnad, för att hans bror är avliden. Det gjorde ont bara att höra orden. Avliden, inte kan en stor stark 30-åring vara avliden?
Och det lilla barnbarnet, som ställde sig upp i klassrummet och berättade om det ofattbara som hänt under påsklovet. Att hans pappa inte lever länge, trots att man kopplade honom till en maskin, som kunde tala. Svärdottern, som kastas från sorgen av sin mamma, till något ännu värre.
Om man nu inte får backa tiden, skulle man inte kunna få snabbspola lite? T ex ett år eller så in i framtiden.
Jag kan inte ens föreställa mig vad ni genomlider just nu. Men det måste vara som att leva i ett vakum. Jag förstår att du skulle vilja spola fram tiden litegrann.
Jag tänker på dig och din familj.
Många värmande kramar/M.Mjölgumpa
Kära du!
Jag kände på mig att det var så. Jag är så ledsen för er skull och beklagar er sorg.
Många tröstekramar från oss på Fädernegården.
Alla ord man försöker formulera blir så intetsägande och tomma. Jag lider med er, kan inte föreställa mig er situation och beklagar er stora förlust. Jag hoppas att ni kan stötta varandra när det känns tungt och hopplöst. Kram, Fia
Jag lämnar min kondoleanser, eller vad man brukar säga. Tufft för många, förstår det. Det gäller kanske att försöka härda ut, så gott det går, den närmaste tiden.
Att mista sitt barn är bland det svåraste som finns. Sorgen är tung idag och kommer att vara så länge än, men det finns en ljusning om man ger ljuset en chans. Blott en dag ett ögonblick i sänder... har jag tänkt de gånger det varit som värst och på något sätt har tiden gått framåt.
Så fint av dig att dela med dig av både sorg och glädje, du är härlig.
Bästa käraste du.. Då var det så som jag innerst inne tänkte, men ändå inte ville ta till mig.
Så oerhört tragiskt, så enormt tungt.
Ja inte vore det fel att i detta fall kunna spola fram tiden..
Tänker på dig/er och önskar att kraften ska leda er hela vägen.
Tack alla!
Jag har tidigare inte fattat vitsen med formuleringen "Jag beklagar sorgen" men i dagsläget känns den helt naturlig.
Jag förstår att Du och Din familj just nu genomlider det svåraste man kan uppleva; att någon som stått så nära plötsligt är borta. Och att det måste kännas så vansinnigt fel att en så ung människa inte finns längre, en människa som hade så mycket kvar att betyda för sina närmaste. Livet får bara inte ta slut när man är runt 30 år, det har ju knappt börjat. Och ens barn får inte dö. Jag kan inte ens föreställa mig min egen sorg om det drabbade mig och ännu mindre kan jag föreställa mig Din sorg. Det måste vara alldeles ofattbart chockartat. Nu förstår jag varför Du inte orkat skriva något på så länge. Jag kan bara sända mina varmaste tankar till Dig och Din familj. Och önska att Ni kan ta Er igenom detta en dag i taget med stöd av varandra.
inga; ja, jag är verkligen glad över att ha två kloka och snälla barn. Och att Svärdottern är så stoisk och har en ängels tålamod.
Jag tänker på dig och de dina. Skickar varma kramar...
