Bergochdalbana
Det finns en scen i filmen Förädrarskap som jag gärna återkommer till. Gamla farmor har en liten utläggning för sonen Gil (Steve Martin) om poängen med att har barn.
[Gil has been complaining about his complicated life; Grandma wanders into the room]
Grandma: You know, when I was nineteen, Grandpa took me on a roller coaster.
Gil: Oh?
Grandma: Up, down, up, down. Oh, what a ride!
Gil: What a great story.
Grandma: I always wanted to go again. You know, it was just so interesting to me that a ride could make me so frightened, so scared, so sick, so excited, and so thrilled all together! Some didn't like it. They went on the merry-go-round. That just goes around. Nothing. I like the roller coaster. You get more out of it.
Precis så är det. Jag tycker att det verkar så tomt och trist att välja bort familj. Visserligen kan det bli lite väl vådliga luftfärder ibland, men i det stora hela har jag svårt att tänka mig något mer berikande än just barn och familj.
Den här helgen bjöd t ex på både berg och dalar. På lördagen var det första helgmiddagen hemma hos oss utan Trean. Det kändes lite konstigt först, men fungerade ganska OK. Sen drog vi verkligen nytta av det vackra vädret på söndagen och satt på Waxholm I:ans akterdäck och lapade sol ända ut till just Vaxholm.
Barnbarnen har röstat för att Pippisången om Kalle Teodor ska spelas på begravningen. Lite udda val kanske, men de tyckte att den skulle passa fint.
Noa har en del funderingar och synpunkter. Svärdottern tyckte att han inte visade så mycket vad han kände och frågade om han inte saknar pappa.
- Det är väl ingen mening att sakna någon som man vet aldrig kommer tillbaka.
Och när hans mamma sa att han inte behöver vara stor utan kan visa att han är ledsen, sa Noa bara:
- Jag vill inte att du frågar så mycket. Jag lovar att jag ska gråta på begravningen.
Finns det något klokare än barn? Resonemangen är så glasklara och logiken underbar. Vilket fint sätt att hantera sorg.
Men Noa är väl ändå bara för rar.. Vilken logik och klokskap.
Så realistiska barn är men samtidigt så känsliga att de inte vill ha några frågor om det som hänt som ju egentligen är en katastrof. Jag känner igen orden från mina brorssöner som var fyra och sex år när deras far gick bort. De minns honom med glädje.
Visst önskar jag att jag kunde tänka så rationellt som Noa, men av någon anledning saknar jag den förmågan. Tänker ofta på att det vore bra att kunna stänga av känslorna men den knappen saknar jag. Produktionsfel antar jag :)
Undrar om Noa alltid kommer att tänka så rationellt. Antar att det skulle underlätta för honom.
Oj, vilken kommentar från ett barn! Men de är ofta rationella i såna här sammanhang och bryr sig inte om fasader. De tar sorgen som den kommer, när den kommer. Men låter den vila och sjunka undan dessemellan.
Valet av pippisång är säkert ovanligt men jag har en känsla av att begravningar mer och mer kan utformas så att det känns bra för dem som är närmast sörjande.
Det är en märklig känsla då någon är borta för alltid. Jag kan känna tomrummet efter personen som borde vara med.
Vilken tröst med Noa som är så förnuftig. Får tårar i ögonen över hans löfte.
Ja, det är konstigt med sorg. Ena minuten går det att tänka rationellt och plötsligt väller känslorna över en.
Eller så får man hjärnsläpp. När begravningsbyrån ringde Svärdottern och undrade om kiststorlek, var henne första tanke när hon lagt på luren: "Det här måste jag ringa och berätta för Trean"
