Där vägen kröker
Det blev kväll också igår. Men det var långt dit. Skogskyrkogården är bedövande vacker, speciellt i strålande vårsol där fåglarna tävlar om att utmärka sig. Vi kom en och en halvtimme före till Skogskapellet och kvinnan från begravningsbyrån var redan där och höll på att arrangera blommorna runt kistan. Vi bestämde oss för att gå och titta på graven en liten bit därifrån. Hon från begravningsbyrån varnade oss.
- Det kan finnas några människor från kyrkogårdsförvaltningen där. Man ville förvissa sig om att man grävt graven tillräckligt bred.
Nu var det ingen människa där och graven visade det sig vara tillräckligt bred. Den var dessutom väldigt djup.
Det är förhoppningsvis inte ofta man får regissera den här typen av ceremonier, men det kändes som vi tänkt helt rätt. Noa höll också sitt löfte om att gråta. Han grät så han skakade emellanåt. My grät lite mer tystlåtet och Stella satt tyst bredvid henne och dinglade med benen.
Svärsonen var officiant och Tvåan och Ettan höll väldigt personliga anföranden om sina minnen av sin bror, både under barndomen och som vuxna. Svärdotterns svägerska läste "Var inte rädd för mörkret" och Lillasyster hade skrivit en jättefin text om hur mycket Trean betytt för henne. Om hur han har funnits i hennes liv sen hon var sex år och att han blivit som en extra storebror. Speciellt sen mamma dog.
Maken höll ett litet anförande om den hisnande bergochdalbanefärd Trean bjudit oss på. En färd som vi inte skulle göra om men heller inte vill vara utan och hur viktigt det är att ta vara på det liv man har, medan man har det.
Musiken fungerade perfekt och övergångarna mellan tal och musik blev väldigt naturliga. Till och med barnens val av Kalle Teodor kändes rätt. Maken inledde med att han trodde att Trean absolut hade valt att leva som pirat om han levt då.
De sex bärarna utgjordes av en blandad skara av släktingar och kompisar och hade ett tufft jobb att fira ner kistan. Det är nog allas fasa att saker skulle gå på tok vid just ett sådant här tillfälle. Men det gick utan intermezzon.
Det konstiga är att jag har inget minne av någon av fågelsång när vi tog farväl runt graven. Den som varit så högljudd och kändes så märkligt glad och fel före själva ceremonin.
Vad skönt att det blev ett så fint avslut. Fint men smärtsamt. Vad skönt att ni hade och har varandra när allt känns tungt och svart. När den värsta hopplösheten har gått över kommer man ju till den fasen då man orkar plocka fram lustiga minnen och kan prata om gamla händelser med ett skratt. Hoppas ni har riktigt många goda och roliga minnen att plocka fram.
Jag vet inte vad jag ska skriva till dig i den här stunden, annat än att ni finns i mina tankar. Jag har själv varit på kyrkogården idag och jag kände en förunderlig stillhet. Jag hoppas att du kommer att kunna minnas det allra bästa av din son.
Nicoline
Låter ju som om allt blev så bra det kunde bli till slut! Jag tror många fler skulle känna sig mer hemma med den typen av begravning än med den vanliga sorten där man ofta känner sig lite obekväm inför en okänd präst.
Och dina barnbarn påminner mig ju väldigt mycket om mina egna barn på sin pappas begravning. När Mellan grät som värst undrade min kusin om de kanske skulle gå ut och hon blev mäkta vred, hon var ju där för att gråta!
Hittar inga ord att skriva. Förstår att det blev en fin begravning ni verkar ha ordnat allt så bra, vilken styrka, så fint av er alla. Något att minnas när de tunga stunderna kommer.
En sådan fint farväl Trean fick av alla. Han ler säkert i sin himmel när han tänker på er. Och jag tänker på er.
Klart att fåglarna sörjde med Er!
Det verkar som om Ni i det här avskedet har fått ett fint minne, ett minne som går att ta fram ibland och låta bli en del av sorgen. Det är en sorg som jag föreställer mig kommer att färga all vardag under en lång period framöver och i vilkens prägel allt på något sätt får en annan betydelse.
Jag har varit borta från bloggen
väldigt länge och har först nu förstått vad som drabbat dig och din familj. Jag trevar bland orden men hittar inte andra än de platta men innerligt menade - du finns i mina tankar och jag önskar dig och er kraft.
Ja, jag tror att mitt i all gråten, så blev begravningen så ljus den kunde bli. På lunchen efteråt kutade barnen runt, lika glatt som vanligt och det kändes befriande.
