Ekorre
Vi har aldrig sparat på saker som barnen gjorde när de var små. Prylarna överlämnades i regel till farmor, mormor och mostrar. När man bor i lägenhet har man begränsat utrymme. Jag kan inte påstå att jag ångrar mig. Möjligen lite grann.
Men en sak har blivit kvar. En smörkniv i ene som Trean täljde på när han var i åttaårsåldern. Vi semestrade ihop med en annan familj i Skärgården och det var den pappan som visade hur man gjorde. Det var nog en av de få gångerna som Trean och knivar var en bra kombination.
Kniven ligger i besticklådan och varje gång jag har anledning att dra ut den får jag, så att säga, en hälsning från en liten vithårig åttaåring.
Vi har sysselsatt oss med annat handarbete senaste dagarna och upptäckt att det är riktigt nervlugnande att lägga pärlplattor. Tvåan kom med ett startpaket och barnbarnen har pillat med prinsessor, blommor och hjärtan.
Eftersom jag är farmor, så är det väl min plikt att spara deras alster.
Jag som är en fjompig och lättrörd typ får förstås tårar i ögonen när jag läser om treans fina kniv och hur det blev till och att den finns kvar trots allt. Och hur den blivit som en hälsning. Den är väldigt fin om den är gjord av en 8-åring.
Men fortsatte han inte att jobba med trä ändå på något sätt? Så det måste väl ändå har varit något som fanns i fingrarna, detta att hantera trä.
Jag hoppas att jag en dag kan sätta ord på känslan jag får när jag nu läser vad du skriver..
Men jag får inte fatt i orden. Och allt jag försöker förmedla låter hur löjligt som helst.
Men en sak vill jag säga jag tycker om kallekniven och jag tycker om dig..
Söt firre.
Mönster finns på www.nabbi.se
Jag blir så berörd av den fina kniven och din lilla lintott. Jag har också såna små dyrgripar kvar. De får extra betydelse i vissa sammanhang.
Kramar från Nicoline
Very resourceful, thank you dave
