Förändringar
Under 70-talet hade jag långt hår utan minsta lilla självfall. Mitt hår är så rakt att elaka klasskamrater i skolan påstod att jag knappast behövde linjal. Det var bara att använda håret så blev det raka linjer. För att hålla en viss ordning på skulten hade jag alltid håret i flätor eller hästsvans.
När Trean var 7-8 månader bestämde fick jag för mig att det var dags för en bekvämare frisyr och klippte mig kort. Det resulterade i ett par dagars cirkus hemmavid. När jag kom hem efter besöket hos frisören gallskrek Trean så fort jag tog i honom. Det var uppenbart att han uppfattade mig som en främling. Jag ammade honom fortfarande och han vägrade bara att ta bröstet. Till slut, när han halvsov, kunde jag äntligen få honom att äta.
Det finns tydligen folk till allt, men finns det ingen författare som kan varna föräldrar för att göra ingrepp i sitt utseende? Varför ska man lära barnen att förstå saker istället för att lära vuxna att avstå från extrema ytligheter?
Oj oj oj, vad ska man säga? Det bästa i hela artikeln var:
"Hur hon får bättre plats i kläderna genom att operera näsan och förstora brösten framgår inte."
Mer vett åt mammorna isf böcker till dem små!
YK; glasögon kan vara klädsamma och de sitter kanske bättre på en justerad näsa, vad vet jag? Snacka om idioti!
Som tur var gjorde jag ingen bröstoperation, men jag krullpermanentade håret. Först skrattde sonen då jag kom för att hämta honom på dagis och sedan började han storgrina och ville aldrig sluta. Usch vad det kändes.
