Klokt
Man säger så konstiga saker när det normala filtret mellan tanke och tal är satt ur spel. Som t ex grannen som ojade sig över allt hon drabbats av den senaste tiden. Först mannens död, sen en trasig dammsugare och efter det att hon låst hon sig ute.
Egentligen är jag sjukskriven, men försöker mig på ett slags inskolning på jobbet. Det går ganska bra även om jag känner att hjärnan inte funkar som den brukar. Den lägger av då och då och jag har plötsligt inte en aning om vad jag håller på med eller hur jag tänkte alldeles nyss. Värst är det på möten. Då har jag riktigt svårt att hålla tråden.
Min chef vill väl, men är en riktig kuf. Han sticker in huvudet då och då i mitt rum och ställer frågan:
- Nått nytt?
Jag vet inte vad han förväntar att jag ska svara, men igår sa jag helt enkelt
- Nej, han är fortfarande lika död som förut.
Han studsade till och urskuldade sig och det gjorde även jag. Jag hoppas verkligen att omgivningen ursäktar alla konstigheter med att människan är i chocktillstånd.
Frktj.. Det finns ingen som du det kan jag omedelbart meddela dig.
Bra att chefen fick studsa til lite det var på tiden och du har ingen anledning att urskulda dig.
Förstår att det är svårt att vara närvarande på jobbet, vem klarar det med en sorg som bara skriker..
Tänker på dig och kramar om..
Jag är helt stum av förvåning över chefens replik. Om du bara visste hur mycket jag tänker på dig och vad du går igenom. Jag skickar tröstekramar.
Alla är vi så olika i vår sorg och medkänslan kan visa sig på så konstiga sätt. Det vanliga är tycker jag att folk gärna vill styra över samtalet så att de i stället får berätta.
Tänker på er alla, barnbarn, svärdotter och lillasyster, så mycket på en gång.
Vad starkt av dig att vara tillbaka på jobbet! Chefen får väl tänka ut ett lämpligare sätt att visa sin omtanke, för att fråga "Nåt nytt?" låter lite märkligt i den situationen.
solskuggan; tack för alla virituella kramar!
nicoline; din empati värmer. Jag vet att du vet i någon mån hur det kan kännas.
helena; egentligen är jag förvånad över hur bra den enkla formuleringen "jag beklagar sorgen" fungerar. Det känns på något sätt bättre än långa deltagande utläggningar.
fia; märkligaste kommentaren kom från en avdelningschef, som sa "Välkommen tillbaka". Som om jag varit på semester eller något.
Min egen erfarenhet av nära och ond bråd död är att man får vara beredd på vilka repliker och frågor som helst från omgivningen. På något sätt kan det ändå ge en viss styrka. "Jag är ju trots allt klokast!"
Sänder en god och varm tanke, det är allt just jag kan göra.
Man får höra många konstiga kommentarer när man är i din situation. Plötsligt blir alla så främmande på något sätt och vissa blir stumma. Det behövs inte så mycket - en kram, en klapp på kinden.. - bara så att man vet att de finns där.
Vi är inte vana att tala om eller handskas med döden. Därför kan man få höra sånt dumt som "Nåt nytt?"
kramar...
