frktjatlund

Tiden rör sig konstigare än vanligt. Dagarna rör sig långsamt. Vissa minuterar är mycket långsammare än andra. Fem minuter vid strykbrädan lusade sig riktigt fram medan jag strök Treans blårandiga skjorta. Det är så många nya beslut att fatta, som till exempel

- Vill ni begrava honom i hans egna kläder eller i den svenska svepningen?

Jag visste inte ens att det fanns en svensk svepning.

Musikvalet börjar ta form. Jag röstar för orgel som inledning och avslutning med Air av Bach och Taubes Nocturne. Mellan talen tänkte vi ta Uno Svenningssons Under ytan och Du får göra som du vill av Patrik Isaksson. Där är beslutpunkten om vi ska anlita en trubadur för levande musik eller om vi ska spela originalversionerna.

Tanken är att det hela ska äga rum i kretsen av de närmaste. Men hur stor är den? Det känns som hela begravningen mest är för att barnen ska ha ett avskedsminne och då vill man helst se såna som de redan är bekanta med. Och ska man samlas efteråt och vilka ska vara med på det?

Apropå att folk säger konstiga saker. När jag ringde till min chef första arbetsdagen efter dödsfallet, vars han reaktion

- Aj fan! Och sen kom han på det som drabbat min rumsgranne. Han, vars son behandlas för hjärntumör.

- Först Stellan och sen du.

Det hela lät som om vår grupp sitter i Dödens korridor och nu väntar vi bara på de förskräckliga saker som ska drabba Åke, han som sitter i nästa rum.

När jag var hos läkaren för sjukskrivning kom frågan

- Kan du sova? Är det något jag kan, så är det sova. Helst skulle jag vilja göra det hela tiden. Sova eller promenera, det är sysselsättningar, som för tillfället känns bra.

Försäkringskassan hade den dåliga smaken att ringa Svärdottern och meddela att de förmodligen tänker avslå hennes sjukskrivning. Det var något med att hon pluggar och om hon inte kan göra det på grund av sjukdom, så måste hon skriva ut sig från Universitet och bli arbetslös istället.

Jag fattar ingenting, men någon paragrafryttare somnar säkert lycklig ikväll.