Alla dessa dagar ...
På vägen hem igår gick jag, som vanligt över Skanstullsbron och reflexmässigt drogs blicken ner mot huset där Treans familj bor, alldeles intill kanalen. Under en nanosekund fick jag hjärnsläpp och tänkte tankar, som om Trean levde. Sen slog det mig att det var på dagen fem månader sedan han dog.
Maken hade det inte så kul han heller. Under eftermiddagen gjorde han jobb ihop med en kille som Trean jobbade hos under flera år. En man som verkligen gillade Trean och hjälpte honom på alla sätt och vis. Till och med betalade hans körkort. Och där gick Maken och han med varsin stor klump i halsen och sa saker som "Här vet jag att Trean och jag var och kollade ledningarna för fem år sedan".
Så vi ägnade kvällen åt att sitta i soffan och slöstirra på en film som säkert var jättebra. Ang Lee brukar göra bra ifrån sig, men jag vet inte. Koncentrationen var inte på topp.
Den första tiden efter att man har mist en anhörig är man så medveten om att de är borta. Sen kommer den jobbiga perioden, då det plötsligt dyker upp olika situationer som påminner om familjemedlemmen, och man för en nanosekund har glömt att de är döda. Man hinner tänka att man ska berätta något för dem, eller ringa upp, och så blir man åter medveten om det irrationella i tanken. Det smärtar.
I drömmar är de hur levande som helst. Och byter ålder lite hipp som happ.
Så rätt du har. Jag brukar fortfarande sträcka ut handen mot telefonen för att ringa min mamma och så kommer jag på att hon inte finns längre. Hon har varit borta i åtta månader.
Jag hade ytterligare ett hjärnsläpp igår. Vi satt och väntade på en restaurang och Svärdotter + barn var på väg. Jag fick för mig att vi behövde byta bord. 4 + 2 = 6, då räcker inte fem stolar.
