Surt
Gårdagens Winnerbäckkonsert blev en blöt historia. På biljetten stod det att konserten började kl 18:00. Om vi hade varit klyftiga hade vi gått in här och kollat lite hålltider. Då hade vi besparat oss en hel del väta. Hade man väl passerat ingången kunde man inte lämna området med mindre än att man löste ny biljett.
Vi var till och med så amatörmässiga att vi gick in utan en krona i kontanter. Men vi överlevde tack vare våra regnponchos och att två kassor tog kort.
I en skara på ca 20 000 borde man springa på några bekanta. Jag blev tacklad två gånger av en störig person och hann tänka "Vad håller han på med?". Han i det här fallet var Svärsonens lillebror, som vi visste skulle gå på evenemanget. Kvällen till ära var han iförd en svart sopsäck eftersom "Det var soligt i Nortälje, när jag åkte". Sen träffade vi också doktor Dengroth med fru och det var en liten överraskning.
När Winnerbäck äntrade kl 21:00 hade regnet nästan upphört. Jag tycker att den här konserten kändes mycket tätare än den vi var på i Göteborg för två år sedan. Då var det lite glesare i publiken och folk ägnade sig så mycket åt att ta sig framåt och bakåt i publikhavet. Man blev hela tiden puttad hit och dit av trafiken och sånt förstör upplevelsen. Här stod folk kvar på samma platser och var allmänt entusiastiska.
Killarna framför oss hade lite vadslagning. Den ene hade hört att spelningen skulle pågå i exakt två timmar. Och mycket riktigt; efter extranumren stod den stora visare på tolv och den lilla på elva. Då gick vi hem, helt nöjda med upplevelsen och bonusen att vi hade mindre än 100 m till porten.
Jäpp man ska ha koll på det där med hålltider och insläpp!
He he, du beskriver en klassisk göteborgsföreteelse på konserter! Göteborgare kan inte stå stilla och lyssna på musik. Särskilt om konserten äger rum på Liseberg. Där ser varje göteborgare det som sin självklara rätt att röra sig fritt, även framför stora scenen och kan t o m bli irriterade av att folk står i vägen för dem. Det spänner dessvärre över alla generationer och handlar inte om att försöka tränga sig närmare scenen utan bara om att rotera.
Det finns en lyx i storstadboende som Du skriver; att kunna gå 100 meter och vara hemma!
annaa; förra konserten utspelade sig på Trädgårn och när jag sa något spydigt till en kvinna på 1,65 som manglade sig genom massan, svarade hon just: "Jag ser ju ingenting". Men hallå, jag som är 5 cm kortare har inte förväntat mig det i en folkmassa på flera tusen.
inga; visst, ibland har jag bara det såå bekvämt.
Ha ha, vi råkade ut för precis samma sak på Håkan Hellström härom året. En medelålders kvinna som for runt som en speedad ekorre framför oss. "Men jag vill ju se!" Yes, det ville vi också och vi var också fem cm kortare!
Wicked site. Keep up the excellent and creative work.
