Ur På Sicilien - del 2
Déjà vu
Italien och USA påminner om varandra; man har varit där förr innan man ens kommit dit. Första gången i USA, 1987, var vi i Florida och New York- plus en avstickare till Niagarafallen. Och absolut, vi hade varit där tidigare. Vi hade sett Florida med träsk och flamingos, art decohusen, stränderna, broarna, uppvinschade båtar och alla dessa trassliga luftledningar längs gator och vägar.
I New York hade vi sett gula taxibilar komma ingenstans, folk äta frukost i farten, vattenånga pysa upp ur gatubrunnar, trappor upp till portarna i Brooklyn och välklädda människor i joggingskor. För att inte tala om Niagarfallen.
Och italienare är precis som italienare klippt ur någon Fellini- Traviani- eller Tornatorefilm. Den ene galnare än den andre och den andre gapigare än den ene. Små feta grabbar kutar runt och bråkar med varandra. Föräldrar skriker åt sina barn och kallar dem kretiner, ger dem örfilar alternativt överöser dem med kyssar och kramar. Svettiga gubbar i fläckiga linnen. Charmigt på film, men i verkligheten kan man bli tokig för mindre!
All inclusive kan låta lite som All exclusive, men exklusivt är det verkligen inte. Inte ihop med semestrande italienare. Måltiderna kräver nästan öronproppar. En svensk skolmatsal kan knappast ha en värre ljudnivå inbillar jag mig. Och det är lite Egyptens gräshoppor över dem. De länsar fat utan tanke på andra, för att sen inte äta upp hälften av det man tagit åt sig.
Jag har sett samma beteende i andra Medelhavsländer, som Spanien och Grekland. Man beställer in en massa rätter för att lämna en hel del oätet. En spanjor menade att det var ett sätt att visa att man hade råd och att man inte var glupsk. Nej, för mig känns det precis tvärtom. Att ta åt sig mat och dryck man inte tänker konsumera det är bara så glupskt det kan bli.
Så imorgon hyr vi bil och ger oss ut på egen hand. Det känns lugnare så. Framförallt för den begynnande tinnitusen
Jag som ätit i skolmatsal de senaste 20 åren vet hur det låter där och det kan inte vara möjligt att det är värre - men säger du det så varf rädd om hörseln. De har nog aldrig hört talas om "madaro" (sv. matro)
Ha ha det här är brilliant beskrivet! Jag kan verkligen leva mig in i upplevelsen av att frotteras med livliga italienare! Det kanske inte är italienarna som är ovanligt stökiga i sitt vardagsliv, det kanske är vi som är ovanligt timida.
Ha en fortsatt bra resa!
Ibland kan det hjälpa att smyga iväg till något litet trebords-ställe och ta en Campari...
Ser fram mot dina fortsatta äventyr.
Och skulle du stöta på Monica B så hälsa från mig!
Hej där!
Jag heter Nadia och är frilansjournalist i Malmö. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig för att ställa en fråga. Kan du möjligtivs skicka ett mail till mig? Hoppas!
Vi har haft problem med vårt internet (ComHem) ett par dagar och det har varit otroligt störande. Jag har påbörjat käcka kommentarer till ditt inlägg, men så har internet trasslat, och till slut ger man upp. Så jag låter bli att hitta på något vitsigt och hoppas i stället att ni lyckas krångla er ut på småvägar och hittar ert eget Sicilien. Ni är värda en trivsam semester efter en turbulent period.
annela; först när jag läste matro, läste jag det med kort a, typ macho och fattade ingenting. Nej maatro finns verkligen inte på den italienska kartan.
inga; reseyrån har ordnat med en lite lugnare frukosthörna för svenskarna. Personalen har fullt sjå med att hålla italienarna borta. Framförallt från buffébordet. Ibland lyckas någon komma förbi och lägger upp högar på eget fat. Det är ett rent nöje att följa skådespelet.
gubben; vi har redan tagit några sådana initiativ.
nadia; för se när vi kommer hem.
fia; com hem är ibland helt borta. Jag vet, jag har haft sådana perioder själv.
Haha, matro; det måste vara en kvinnlig macho (matrona, matriark). Det kanske inte finns så många på Sicilien?
