Ljusdrottning
Nej, jag fick heller aldrig vara lucia. Skolans lucia utsågs bland flickorna i sjätte klass. Varje klass skickade två kandidater till valet; en som klassen röstade fram och en som klassföreståndaren utsåg.
Jag hade längst hår av alla, dessutom ljust. Men mina aktier var väldigt låga bland eleverna. Däremot hade magister Olsson ett gott öga till mig. Jag blev ombedd att gå några vändor över golvet i gympasalen, som värsta utställningshund. Men tydligen skred jag vackert och halkade på så vis in bland kandidaterna.
Nu hade jag inte minsta chans till seger, men alla deltagare var garanterade en plats i luciatåget som tärna. Annars var det reserverat för flickorna i skolkören. Jag var nöjd med det tills musiklärare fröken Macklin upptäckte mig vid första repetitionen.
- Du behöver inte sjunga med i sångerna. Det räcker med att du mimar.
Då var det inte lika roligt längre.
(Sorgliga kategori tre, according to annaa)
Jag har inte heller varit lucia. Jag var kortast i klassen och hade inte långt hår. Ett år gick diskussionen i klassen om de skulle ha mig som lucia, och sen skulle alla tärnorna placeras i stigande längd från mitten, men det blev aldrig så. Lika bra det, för i så fall skulle jag ha varit tvungen att sjunga solo. Hemska tanke!
Då hade du ju passat jättebra som Lucia, åtminstone i min skola, där hon inte skulle sjunga alls, som jag skrev hos Annaa.
Ja jag är övertygad om att det är kategori tre som har lidit mest!
fia; det kanske var just därför det aldrig blev av ...
ullah; inte hos oss heller, men det var nog inget argument i röstningen.
annaa; det är just känslan att inte vara tillräckligt bra på någonting, som svider mest.
Hoppas du får en trevlig Fredag! :)
Och förresten vill jag tillägga att det inte var trevligt sagt av den där musikläraren.
Nej verkligen inte. Och hon var inte den första. Men nu har jag kommit över det, även om det satt långt inne. Jag sjöng inte gärna för mina egna barn. Men nu struntar jag i hur det låter och sjunger gärna med barnbarnen.
