Rörliga bilder
Just nu följer jag två serier på tv: Din plats i historien och Himlen kan vänta. Det gör man enklast via svt:s hemsida. Man behöver varken passa tider eller spela in och bildkvaliteten är inte så viktig i den här typen av program.
Din plats i historien bygger på läsarnas egna berättelser och har en enkel och trevligt ton. Dessutom ligger det lite nostalgi i skildringarna, som ofta innehåller detaljer som jag själv kan relatera till. Förorter och tvättmaskiner t ex.
Himlen kan vänta berättar om vad som händer olika människor när de drabbas av en dödlig sjukdom. Hur de kan leva vidare och vilka känslor de själva och omgivningen upplever.
Alla verkar vara övertygade om att de ska ge sjukdomen en match och att det är deras egen kampvilja som är avgörande för utgången.
Jag köper inte riktigt den synen. Det känns lite som de som förlorar kampen inte kämpade tillräckligt väl och på något sätt är utgången deras eget fel. Lite väl fatalistiskt. Och risken är väldigt stor att man bara håller uppe en fasad av "jävlaranamma" för att inte oroa omgivningen.
Ikväll blir det Idol och jag hejar fortfarande på Alice, trots att modern skulle ha sagt att hon borde räta på ryggen.
Det finns väldigt bestämda uppfattningar där ute och även inom vården om hur en god cancerpatient ska uppträda. Man ska vara snäll och glad och tala om hur mycket man älskar sin omgivning och så ska man ha en realistisk syn på sin sjukdom och så kämpa. Verkligen visa alla hur frimodigt man kämpar. Går det ändå åt helvete ska man frimodigt åka iväg till ett hospice och bejaka den stundande döden kollektivt med andra patienter och personal. Då blir alla så nöjda, trots allt. En arg patient som inte "använder sin energi på rätt sätt" tycker ingen om.
Tyckte det var så sorgligt i förrförra programmet med tjejen som rabblade för läkaren hur bra hon mådde och hur mycket hon tränat - strax innan hon fick reda på att sjukdomen försämrats.
Visst är konstigt att man ställer omänskliga krav på människor som precis måste ha tappat fotfästet. Jag vet inte om jag skulle kasta in handduken på direkten. Spontant känner jag mig inte som en överlevare. Ta folk i koncentrationslägren, som gick till stenbrottet trots 40 gr feber. Jag hade vikt mig på en gång.
