De kranka och de uslingar
Företaget jag jobbar på anstränger sig för att vara en arbetsplats i takt med tiden. Vartannat år får vi gå på hälsokontroll och med den följer en enkät med diverse frågor. Flera handlar om arbetsmiljön.
I årets enkät fanns en fråga helt i enlighet med tidsandan: Har du någon gång känt dig kränkt på din arbetsplats? Ja/Nej.
Månadens vd-info inleddes i ett bekymrat tonläge. Lo and behold! Hela fyra anställda har verkligen känt sig kränkta. Det är i alla fal fyra som svarat Ja på den frågan. Och kränkningar måste tas på allvar!
Vem känner sig kränkt och av vad? Det grunnar vi alla 97 okränkta anställda på. Enkäten är anonym och ingen behövde ge besked om vad kränkningen bestod i. Så nu vädjade vår vd till de kränkta att komma ut med orsaken.
Det är bara att kontakta sin chef eller personalavdelningen. Men hur gör man om det är där man blivit kränkt?
Det där med kränkningar är knepigt. Det är viktigt att det tas på allvar, eftersom det absolut inte är acceptabelt med tex chefer som kränker underordnade. Samtidigt har begreppet nästan blivit missbrukat, så att det blir ett löjets skimmer runt det. Det tappar kraft när det används i fel sammanhang.
Ordet kränkt är helt klart förbrukat. Det måste i fortsättningen alltid användas med bifogad definition eller inte alls. De här 4 kränkta kan ju helt enkelt bara ha drabbats av mothugg av någon om man ska använda defintionen på LHS.
Sen är detta med enkäter till anställda mest ett spel för gallerierna. Oftast är de utformade så att de är till intet förpliktigande, men om de genomförts så kan personalansvarig peka på att företaget har en ambitiös personalpolitik.
fia; visst ska man ta kränkningar på allvar. Men nu verkar folk bli mer kränkta än arga. Och ilska är en bra motor för att åstadkomma förändringar.
inga; absolut att det gått inflationn i begreppet.
