Gubbslem
Tänk så mycket skräp man vanligtvis slipper läsa. I brist på bröd äter man limpa och eftersom hotellbiblioteket mest innehåller tyska och finska utgåvor, gjorde jag ett par tappra försök med några svenska deckare. Min finska är helt obehärskad, den passiv tyskan ganska hyfsad men blotta tanken på att kränga sig över en översatt Dan Brown känns inte så tilltalande.
Nej, dags att ge svenska gubbar en chans. Först ut, Björn Hellberg. Deckarförfattare verkar ha en förkärlek för slutna religiösa miljöer och Hellberg hittar på en alldeles egen kult. Säga vad man vill, han må vara en go' gubbe i på spåret, men jösses vilka pinsamma dialoger.
De religiösa pratar konstigare än biskopar i en Bergmanfilm. I stil med
- Kvinna, ditt prat är rena blasfemin! Jag tål inte den profaniseringen i mitt eget hem.
Jag bara väntade på "Vik hädan, du Isebels dotter". Och inte blev det bättre när han försökte sig på de förtappade grabbarna i baren.
- Skål!
- Skål! Den satt bättre än snorren i bävern, sa han och sköljde ner sin femte shot med en mun öl.
Vad får folk allt ifrån? Dags för nästa gubbe, Jan Mårtensson. Gammal bok (1990) med märklig ordföljd och massor av passivum. "Långsamt gick jag mot parkeringen." "Tänkande var inte det bästa ." "Det skulle renoveras och förbättras, sån var tiden."
Tredje försöket blev Kallifatides och konstigt nog tror jag mer på hans skildring om Herakles än de andras mer moderna. Trots alla inslag om grekiska gudarnas ingripande i allas liv. Min enda invändning är en undran från kungen. Han ifrågasätter krigarnas mod med "Saknar ni ballar?"
Kallifatides må vara en stilist men personligen skulle jag absolut sky ballar som pesten. Det känns så fruktansvärt översatt och amerikanskt. Min mamma, som älskade ishockey ifrågasatte spelarnas motivation med ord som:
- Saknar ni pitt, grabbar? Det känns betydligt svenskare än ballar.
Nu ser jag fram emot att återse min egen bokhylla. Där är jag kung.
Jag har också läst några Hellberg och det blir så lustigt för flera av böckernas personer
uttrycker sig på samma sätt som Hellberg själv, så där lite spetsfundigt akademiskt o samtidigt blasé.
Kallifatides har jag vid några tillfällen försökt läsa och olika böcker. Han ska ju vara en stor författare. Men jag orkar inte med honom, så det kvittar om han är stor, jag kommer nog aldrig att förstå hans storhet fullt ut. Hans kvinnosyn är rent ut sagt fjompig / betraktande och språket uppstyltat med långa raddor av adjektiv. För lite kött och blod och action för min smak.
Efter hårda utrensningar börjar min egen bokhylla också bli riktigt trevlig och omläsningsbar. Det gillar jag. Att gnaga på gamla goda författare, läsa om och upptäcka nytt.
