Hjärtfel
Om jag var skolbarn skulle jag vara glad över friluftsdag idag. Hur kallt, blåsigt och eländigt det än vore att vara utomhus. Vad som helst vore bättre än popularitetstävlingar modell Valentindagen.
Jag kan när som helst framkalla mellanstadiekänslan. Hur man tisslade och tasslade inför kalas och hippor för att alla skulle förstå att något var på gång. Något minst lika fantastiskt, som Askungens bal på Slottet. Sen efteråt, pratade man både högt, vitt och brett om hur det hade varit. På det viset fick vi ratade lida i tre omgångar; före, under och efteråt.
Egentligen förstår jag inte varför jag aldrig blev bjuden. Jag var varken mobbad eller impopulär i vanliga fall. Ville man på något sätt ändå göra en markering?
Hanne Kjöller hade en liten kommentar i dn, som gick ut på att det var fånigt att linda in barn i bomull. Det var bara att lära sig att livet är orättvist; ju tidigare desto bättre. OK, livet är inte rättvist. Men jag tycker att det finns en massa annat som är betydligt viktigare för skolan än att organisera kort- och blomutdelning, som får många att känna sig ännu mer utanför.
Jag håller med dig. Det finns ingen anledning för skolan att hoppa på jippon av den typen. Det är ok att ställa en ask godishjärtan i personalrummet, men i övrigt har det inget med skolans verksamhet att göra.
Det finns ju inget grymmare än tjejer i mellanstadieålder så där kan man bara hjälpa till att skona och skydda så gott det går så att inte såren blir för djupa och ärren för missprydande för själen!
Ännu en gång slår Hanne K så fel. Har antingen glömt hur det var eller var själv populär.
Vi pratade nyss om hur det var på mellanstadiet, jag och flickorna, och kom fram till att det förutom allt annat var märkliga regelsystem som gällde för att hamna högst upp i hierarkin. Eller var det bara så enkelt att det var de som var mest populära hos killarna som kom högst, trots att killarna aldrig var direkt inblandade i allt spel som pågick? Förmodligen. För killarna, de valde ju bara bland den där klicken mest populära, om de alls vågade välja.
Jag förstår inte, de har beslutat om "att inte tillåta försäljning av rosor". Har de med andra ord tillåtit det en gång? Vem sköter försäljningen? Är det en tant från Rumänien, närmaste blomsterbutik som satt upp en filial eller en vaktmästare som knäcker extra i cykelstället? Någon har alltså gjort sig en hacka, på skolans område, av unga flickors popularitetstävlingar?
fia; handeln jobbar hårt med helgdagar som kan öka konsumtionen och om skolor och förskolor hänger på, så är lyckan gjord. Men det kan ge bakslag också. Hur många föräldrar pushar numera för Halloween?
annaa; Ja, det kanhända att de populäraste flickorna var de som flickorna trodde var populärast bland pojkarna. Jag förstod mig aldrig på regelverket.
rutan; om jag fattat saken rätt så var det elevrådet som fick sälja blommorna. Annars hade jag gärna sett scenen med vaktis vid cykelstället.
Det räcker med att man försöker ha en egen identitet och inte följer den populära gruppen, för att man inte ska få blommor eller bli bjuden på fester.
Jag har alltid varit i gruppen som bara var. Jag var varken populär eller mobbad.
Jag trivdes inte med den, i mina ögon, sorgliga strävan efter att vara populär hos killarna och att vara precis som alla andra i gruppen. Jag var bara precis som jag var.
Du har alldeles rätt när du säger att killarnas uppmärksamhet var/är kärnan i att vara populär. Speglar detta verkligen vuxenlivet? Till en viss del tror jag faktiskt att det gör det.
Vuxenlivet är nog lite bättre. Då fattar man i regel att det är inte mängden som gäller utan kvaliteten. Bättre en god vän än massa bekanta.
