frktjatlund

Så dåligt minne har jag inte. Jag kommer fortfarande ihåg att vi har bröllopsdag idag, utan att tatuera in den på bara skinnet. Men jag undrar bara varför. Våra konversationer är så konstiga och jag missförstår ideligen det maken säger. Mest för han älskar pronomen. Hela tiden är det "hon" och "han" och till slut är jag helt borta i alla syftningsfel.

Smakprov från gårdagen. Maken säger

- Jag pratade med Ettan. Han är i England.

- Jaha. Hur länge blir han där?

- Två veckor till. Han var förresten ordinerad fyra Stesolid om dagen.

- Va?

- Inte nog med det, han kombinerade det med alkohol.

- Nu pratar du väl inte om Ettan i alla fall?

- Nämen självklart inte. Vad tror du Ettan och alla andra pratar om, om inte Peter? (Han i kompiskretsen som tog livet av sig)

Det jobbiga är att M uppfattar det som att det bara är jag som inte begriper hans sätt att prata. Själv är jag av åsikten att andra bara är artiga och låtsas förstå eller väntar på att de ska komma underfund med vad det handlar om så småningom. Eller struntar totalt i det han berättar.