Direktören för det hele
För tillfället är jag min egen chef. Inte bara min utan tillförordnad för hela gruppen, nu när chefen dragit till Thailand. Det administrativa är fixat i och med att jag klarat av tidrapporterna, som visade att jag jobbade över 30 timmar under december. Inte konstigt att jag inte hann med så mycket annat.
Är man chef så ska man också måna om personalen. Men somliga är knepigare än andra. På morgonmötet framförde en deltagare önskemål om att flytta ett av dagens senare möten för att jag var inbokad på träff med några från systerföretaget. Min kollega undrade warum.
- Din kompis har ett annat möte inbokat den tiden.
- Kompis? Skulle jag ha någon kompis här?
Tack för den passningen! Nej, då månar jag hellre om andra halvan av personalansvaret. Igår fick han det tunga beskedet att den 15-årige sonen har hjärntumör. En huvudvärk, som inte ville ge sig visade sig vara en illavarslande svullnad på hjärnan. Som arbetskamraten påpekade
- Det är sånt man vet händer. Men inte en själv.
Kul att vara sin egen chef. Passa på att ge Dig själv lite löneförhöjning! Sen kan man ju undra varför alla människor far till Thailand och just nu. Vårt lilla samhälle är totaldränerat och alla befinner sig landsflyktiga i Thailand. För det måste vara under tvång säger gubben. Ingen normal människa kan komma på tanken att åka dit mitt i jaktsäsongen när spårsnön äntligen slår till.
Personalchefen är motspänstig till all löneglidning, så jag kammar noll där. Och spårsnön går mig spårlöst förbi. Jag är så tokig att jag hellre åker till ett varmare ställe.
