Genus
Det kvinnor som gärna berättar om sin barndom på ett störande sätt, speciellt när de framhåller sin barndoms lekar. Oj, vad de klättrade i träd och busade ihop med grabbarna och dockor var inte att tänka på. Det var bilar som gällde.
- Nej, jag var en riktig pojkflicka. Som om det är en bättre slags flicka?
Min nya kollega är just en sån där pojkflicka, enligt egen utsago. För varje gång hon berättar blir träden högre, lekarna vildare och tacklingarna hårdare. Hör hon inte hur hon skriver ner sitt eget kön? Tjejer är mesiga och ägnar sig åt fåniga aktiviteter. Pojkar tar för sig och agerar utåt.
Min barndom bestod inte så mycket i pojk- och flicklekar. Det handlade mer om inne eller ute. Mest ute för då stökade vi inte till. Och ute lekte vi Halli hallå, kull, ubban, land och rike, kurragömma och burken. Ibland gick vi till ängarna och fångade salamandrar och grodyngel i djupa diken. När det inte var zigenarläger där. Då smög vi mest för att kolla vad de gjorde.
Och alla, både pojkar och flickor, var med. Även flickpojkarna.
Land och Rike lekte vi också, men jag minns inte vad det var för lek, konstigt....Skulle jag tvingas att gissa så tror jag att det var en av lekarna där man ritade upp något i gruset/asfalten. Var det något sådant ni gjorde?
Håller helt med dig!
Genustänkandet hade liksom inte riktigt fått någon landvinning att tala om då...
...för övrigt..minns du den roliga "serien" jag hade i en av mina gamla bloggar - då jag och alla andra skrev in sina minnen av just barndomens lekar??
Om det är nedvärderande mot tjejer beror nog på hur man berättar om det.
Själv var jag inte heller förtjust i dockor. Kanske mest för att jag tycker att plasthår och platsmänniskor såsom t.ex. skyltdockor och peruker är lite äckliga och läskiga.
Hur som helst, att man leker med dockor är inte mesigt i min värld, bara något jag inte gjorde.
Måste dock erkänna att det inte alltid har varit så, har väl mognat och insett att vi alla är olika men de flesta av oss är ok hur de än är ;)
Pojklekarna såsom att slåss eller leka med bilar och soldater var inte heller min stil. Var nog mer en enstöring som gärna satt i sandlådan eller cyklade, lekte med hundarna, satt och ritade, lekte med LEGO eller något annat rätt "könslöst".
När jag beskriver mig själv är det ändå som en pojkflicka. Antagligen för att man förväntas vara en flickflicka om man är tjej och passar man inte in på den beskrivningen så känns det som att man automatiskt klassas som pojkflicka.
(Undrar om folk uppfattar mitt sätt att prata om min barndom som att jag nedvärderar det som är typiskt tjejigt.)
Hamnar åter igen på den eviga frågan: Varför måste människor försöka förenkla sin värld genom att hela tiden stoppa allt och alla i olika fack?
Ooops, kommentaren blev längre än ditt inlägg. Ibland kommer jag bara igång och kan inte sluta. Typiskt kvinnligt? :D ;)
Tack för ett viktigt inlägg! Det finns så många fällor i våra attityder, och vårt sätt att uttrycka oss där vi omedvetet nedvärderar kvinnor och traditionellt kvinnorelaterade vanor och beteenden. "Att köra som en karl" eller "Att köra som en kärring" har ju väldigt olika klang.
mjölgumpa; jo, man ritade i gruset. Den här länken redogör för reglerna: http://segate.sunet.se/cgi-bin/wa?A2=ind0005&L=leklistan&P=1513
shamanen; det är märkligt hur minnet fungerar. Jag hade nästan förträngt land och rike, när jag läste en hemsida skapad av ett gäng från min gamla förort. http://www.proxymedia.se/dw/site/lekar/1lekar.html
YK; du vet väl att en av livets grundbultar är just vikten av att dela upp folk i åtminstone två grupper. Som t ex pojkar och flickor.
fia; ofta kör man som en HEL karl. Det är just att pojkflickorna gärna slår sig på bröstet över att de är så pojkiga, som retar mig. Ju pojkigare desto nöjdare verkar de vara.
Att kalla sig pojkflicka tror jag handlar om att man vill tala om att man var accepterad av pojkarna, vilket ju alltid ger höga poäng, oavsett ålder. Jag var alltid avundsjuk på kompisar som lekte med pojkar. De hade bröder, som drog till sig andra pojkar, och jag hade inga bröder. Det kanske är de som nu kallar sig pojkflickor - de som fick ingå i ett naturligt sammanhang med båda könen. Sitta och kamma dockor ger inga höga poäng, och det är ju pojkarnas poängskala som räknas.
Jag tyckte heller inte om att leka med dockpor. Jag tyckte de var tråkiga om man skulle bara klä på och av dem och köra runt dem i vagnen. Men det berodde nog på att jag var ensambarn och dockor är ju en social lek. Senare fick jag en kompis som jag lekte mycket med klippdockor med. vi hade heöa familjer och det ar rena dokusåpan.
Det bodde bara pojkar på min gård och då fick jag leka med dem. Jag hade egna leksaksbilar vilket gjorde att jag stod högt i kurs där (eller mina bilar gjorde). Vi lekte och Hihallå, gömme, pjätt (kull) och spelade brännboll och då var vi både flickor och pojkar.
Oj, jag tänkte fortare än jag skrev. Ni får fylla i nödvändiga bokstäver själva.
Åh, jag förstår precis vad du menar! Kvinnor är ju experter på att nedvärdera varandra och det där är ett raffinerat sätt. För självklart ligger det något värderande och skrytsamt i det, självklart var det finare att vara pojkflicka, det visade ju på framåtanda och initiativförmåga, inget mjäk i rosa klänningar här inte! Men kanske var det särskilt fint just i vår generation? Nu i den stora jämställdhetbacklashens tidevarv är det kanske finare att skryta om att man bara gått klädd i rosa lackskor hela barndomen?
rutan; javisst är det pojkpoängen som gäller. Även hos flickorna.
annela; klippdockor - det var tider det. Men det var f. B. (före Barbie)
annaa; det kanske är andra tider nu, med all modehajp. Det är kanske dags för mig att hålla före hur jag, som sexåring, lyckades hålla min pippigula påskklänning totalt fläckfri under en hel dag. Trots att vi klättrade upp i en grävmaskin, Syrran och jag.
Tänker på jämförelsen, om en manlig arbetskollega skulle skryta med att han var en flickpojke som barn. Det ser helt annorlunda ut än flickan som är pojkflicka.
nicoline; nej, det skulle knappast ge några stilpoäng
Ha ha... jag hatade docklekar och växe upp med pojkar runt mig och lekte med dem. Men jag har aldig pratat om det, har nog alltid tyckt att det var skämmigt! Min mamma hade nog önskat sig en ljuvlig dotter!
Märklig iakttagelse av våra fördomar Du har gjort, få manliga individer skryter om hur de växte upp som just flickpojkar!
inga; jag tillhörde inte heller dockfantasterna, men det såg jag mer som ett utslag för att jag saknade fantasi och inlevelseförmåga.
I really appreciate your website. An interesting website with an interesting design. A lot of interesting info. Thanks.
