Skräckfärd
Året var 1974 och vi hade varken bil eller körkort. Men väl två små barn och en mormor, som ville att hela familjen skulle vara i Halland över nyåret. Vi köpte billiga biljetter, som gav hela familjen rätten att bli bussade 45 mil söderut.
Tvåan var 9 månader och gillade inte alls det där med att åka buss. Speciellt inte att sitta/ligga i någons knä, så hon skrek, ja riktigt illvrålade hela tiden. Inget hjälpte och jag blev svettigare och svettigare. Och omgivningen blev galnare och galnare på att vi inte kunde få lugn på barnet.
Till slut somnade Tvåan ändå i min famn. Men då var jag själv så färdig att jag somnade. Det var inte alls bra, för efter ett tag tappade jag taget om Tvåan så att hon föll i golvet och då var skrikandet igång igen. Då blev en tant spritt språngande galen, reste sig upp från sätet och vrålade
- Jag såg hur hon ramlade! Jag såg hur hon ramlade!
Så småningom fick vi tyst på både tanten och Tvåan och jag misstänker att våra medresenärer gärna hade betalat lite extra för lite barnfrihet.
Så jag försöker vara medkännande med plågade föräldrar till skrikande barn. Däremot kan jag bli tokig på flyget t ex när bakomvarande sparkar mig i ryggen oavsett om det är ett barn eller en vuxen. Barn i sätet framför kan bli ännu jobbigare. Om det är i tittutåldern. Tittut är inte lika kul, lika länge när man är 55+.
Det här lät kanske lite barnfienligt, men jag är inte alls för barnfria zoner. Tvärtom. Däremot finns det en hel del föräldrar som lämnar en del att önska.
