Tankens irrfärder
Jag gruvar mig över allt möjligt. Trots att jag verkligen inte vill. Dyker inte Maken upp när jag tycker att han borde, så är jag snart där och skapar olyckor. Dröjer det outhärdligt länge har jag begravt honom. Han har inte riktigt kommit in i mobileran, ändå har han två telefoner. Antingen glömmer han dem, har dem avstängda eller på ljudlöst. Försvaret lyder:
- Jag har mobil för att nå andra. Inte för att andra ska nå mig.
Nu målar min fantasi upp ett annat skrämmande framtidsscenario. Bränsle nummer ett var att My, vid middagsbordet, uttryckte en önskan om en lillasyster. Nummer två att Svärdottern har beställt en sista-minuten-resa söderut ihop med sin nyseparerade kompis Emma.
Mer behövdes inte för att min hjärna skulle rusa iväg i tankar som Ny man, Nya barn och Nya svärföräldrar. Sen räcker tiden inte till allt och vi hamnar långt ut i barnbarnens periferi.
Nej, nu får jag verkligen skärpa mig och tänka glada tankar. Så vi kan behålla barnbarnen så länge som möjligt.
Är det inte typiskt kvinnligt att tänka så. När jag hör ambulansen så brukar jag alltid kolla var familjemedlemmarna befinner sig. När jag fått dem på plats så lugnar jag mig. Men visst ligger oron där på lur.
Känner igen det där. Vem har inte suttit här och räknat timmar tills dess att Stockholmssonen och flickvän landade på Arlanda efter sin LA-resa? Och kollat på nätet om några plan har dumpit ner! En man skulle aldrig fjompa sig så!
nicoline; där jag bor hörs ambulanser hela tiden, så uttryckningsfordon "hör" jag inte längre. Det är bäst så för hjärtat.
inga; det är kanske så att kvinnor har livligare fantasi, helt enkelt.
Precis, särskilt det där med begravningen. Jag brukar spela upp hela romaner i tankarna om sjukhusvistelse, reaktioner, sörjande, begravning, men sen blir det liksom för mycket.
rutan; och slutsatsen blir "Jag är inte klok på en enda fläck ..."
