Gråskala
När vi flyttade in i den nybyggda lägenheten i det nybyggda huset i den nybyggda södra förorten på våren år 1957 var mamma inte nöjd. Trots att lägenheten var stor och hade både badrum och en extra toalett. I köket fanns skafferi och kylskåp och spisen var Electrolux senaste modell. Fyra plattor och 70 cm bred.
Nej, missnöjet berodde på att allt var kommunalgrått. Skåpsluckor, lådfronter, dörrar och lister var ljusgrå. Det irriterade henne kolossalt. Köksbänkarna var av senaste modell; Perstorpsplattor med Bernadottes design - virrvarr samma mönster som min bakgrund. Snyggt, tyckte pappa. Kommunalgrått och trist, tyckte mamma.
Och inte blev stämningen bättre när fadern på eget bevåg köpte köksbord som matchade bänkskivorna. Ett smalt bord med två utdragsskivor och självklart med mönstret virrvarr. Mamma köpte en färgglad vaxduk för att dölja eländet.
Vi hade bestämda platser och min plats var längst in mot väggen. Där satt jag och rev fransar på mammas vaxduk. Bara för att fördriva tiden och inte så att det syntes från moderns perspektiv. Inte förrän hon fick för sig att vrida på duken ett halvt varv.
Då jäklar i min lilla låda blev det dingel.
Jag bor i mitt föräldrahem byggt på sextiotalet. Här råder den grå tristessen. Bänkskivor med virrvarr, grå köksluckor och gråa plastmattor.Fast kökets matta åkte på sjuttiotalet ut till förmån för en grönblommig hemsk sak. Den gjorde jag mig av med för ett år sedan.Till skillnad från din mamma så tycker jag om det grå. Synd bara att köksinredningen är så sliten och att pappa limmade grönblommig plastmatta över virrvarrstänkskydddet också.
1950- och 60-talets design var bra mycket snyggare än 70-talets. Många i 30-40-årsåldern har stringhyllor, ryamattor och andra inredningsdetaljer från den tiden.
Köksbordet i mitt barndomshem var mönstrat med grå virrvarr. När jag ser din blogg tänker jag på köksbordet.
Jag har en bricka med virrvar och en svartvit med samma svartvita triangelmönster som på plattan. Helt klart en skada från uppväxten.
