frktjatlund

Ibland tror man inte sina öron. Speciellt inte när det gäller Stockholms bostadsmarknad. En familj i bekantskapskretsen med en sexmånaders bebis behövde större bostad. Inte alls konstigt; deras etta under takåsarna i Gamla Stan är inte alls barnvänlig. Särskilt som en lång stentrappa ingår i bostaden.

Med energi och tålamod fick de napp i form av en femma på 140 kvm. Också den i Gamla Stan. En frånskild pappa, vars döttrar hellre bodde hos modern, ville ha mindre boendekostnad och tycke uppstod.

När mannen med femman kontaktade värden i bytesärendet fick han förslaget:

- Du får 700 000 om du bara säger upp lägenheten. No questions asked.

Den här bytaren var inte ute efter pengar utan en mindre bostad, så han avböjde.

Våra bekanta fick också ett erbjudande, när de skulle skriva kontrakt.

- Glöm våningen! Ni har ju barn och jag kan erbjuda en rejäl grundplåt till en villa istället.

Men hembygd är hembygd också för dem som bor i Gamla Stan så 1 december flyttar de till femman. Ettan funderar på att ge dem en walkie talkie i flyttpresent så de inte tappar bort varandra i den spaciösa boningen.

Hur kan somliga ha sån bonntur hela tiden? För hur lätt är det att byta en skitliten etta mot större i innerstan? Och det är inte första gången byten gått deras väg. Deras första lägenhet låg på Bastugatan med en brandvägg som enda utsikt. Den byttes mot ett kulturhus på Fjällgatan. Då var det en tokig finne som tröttnat på den jättetråkiga utsikten över Finlandsbåtarna och Saltsjön och hellre glodde på en brandvägg. Det var mer nervlugnande, tyckte han.