frktjatlund

Jag begriper inte när det hände. Det måste ha smugit sig på bara, men plötsligt kan jag konstatera att jag har slagit av på takten. Jag som alltid gått fortare än andra, plötsligt får jag anstränga mig för att hänga med. Det är ingen rolig känsla. - Hallå! Har vi bråttom, eller? skulle jag helst vilja säga, men avstår och pinnar på så gott det går.

Öronen är inte heller vad de har varit. De har blivit så känsliga. Gårdagens utekväll gav mig en släng av tinnitus. Själva ljudbilden på Pelikan gjorde mig halvdöv. Lokalen är helt avskalad på textilier, golvet i sten och takhöjden sådär fem meter. Lägg på närmare 100 pers som pratar, sjunger och larmar i största allmänhet. Då blir det ljud. För att inte säga oljud.

Vi var själva ett sällskap på nio och jag gav upp konversationen på tidigt stadium. Det var stört omöjligt att höra andra än närmaste grannen. Jag säger bara: Stackars serveringspersonal!

Menyn bestod av riktig "gubbamat"; SOS, gubbröra, fläsk med löksås, pyttipanna osv. Jag tog rotmos och fläsklägg och rapar fortfarande lite kålrot, så den måltiden har jag glädje av länge.